En finländsk klassresa och behovet av en mamma
BOK
Inte utan min mamma
Pia Ingström
Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen
(Norstedts)
Pia Ingström är litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. I boken Inte utan min mamma berättar hon om sig själv och om sin mamma och hennes familj. Innehållet växer ut till en både stram och personlig redogörelse från klassresans decennier och om den generation då hata-mamma-syndromet och manin att oavbrutet säga sanningar bredde ut sig som en farsot.
Ett slår författaren fast: Det trauma som svenska klassresenärer plaskat runt i tycks vara sällsynt i Finland. Skälet tror hon är att medel- och överklassen utgör ett mycket tunnare skikt än i Sverige.
Huvudpersonerna är påtagligt vanliga. Detta, och att Pia Ingström valt att skildra tidsskeden genom att återberätta konkreta händelser och samtal, är bokens styrka. Två dagböcker har hon till grund, sin egen och sin mammas.
I likhet med hundratals andra unga akademiker jobbade Pia Ingström i vårdsvängen på sommarloven och tog sig råd att en gång resa till fjärran land på språkkurs. I hennes fall var arbetsplatsen Beckomberga sjukhus i Sverige och språk lärde hon sig i Istanbul.
Som alla andra ungdomar i hennes sfär jagade hon det autentiska och skydde förberedelser och turistmål som pesten. Hemma fyllde hon, tillsammans med sin yngre syster, rollen som tonårsmonster mitt i den skilsmässa hennes föräldrar genomgick.
När hon insåg att hon borde gett mamman uppskattning för det hästlass denna drog var det så dags. Då hade cancer lagt henne i graven och Pia Ingström stod där med samma insikt som Eeva Kilpi formulerat: Jag behöver dig till allt, mamma.
Moderns tre yngre bröder, födda på var sitt årtionde, är exempel på klassresans olika tidsfaser i Finland. De och moderns vän sedan ungdomen är, vid sidan av dagböckerna, Pia Ingströms källor.
I avsnitten om henne själv är det minnesbilderna från Beckomberga som slår hårdast. Denna unga flickas insikt att obotlig psykisk sjukdom, ålderdom och senilitet inte automatiskt betyder ångest och lidande är slående.
Hon ser att där finns en skönhet som omgivningen kan bidra till att plocka fram genom att utföra små goda gärningar. Och hon är också klart medveten om att hon själv har makten att låta brutalitet och kränkning prägla vardagens sysslor bland de intagna.
