Känslor gräver inga gravar
BOK
Känslor gräver inga gravar
(Carlsson bokförlag)
Innan mörkret faller vandrar tiotusentals barn in från landsbygden mot staden Gulu i norra Uganda. De kallas för nattpendlarna och söker sig från de otrygga och mörka byarna till stadens relativa säkerhet. De sover tillsammans i grupper och på morgonen återvänder de till sina familjer eller går direkt till skolan.
Vincent Dahlbäck har under många år varit korrespondent på Sveriges Radio, med hela Afrika som bevakningsfält. För några år sedan besökte han norra Uganda som härjats av Herrens motståndsarmé, en bisarr skapelse vars ledare kidnappat barn och förvandlat dem till hänsynslösa mördare, älskarinnor och slavar. Det var detta öde nattvandrarna ville undvika.
En av de fyra delarna i Dahlbäcks reportagebok Känslor gräver inga
gravar handlar om den svårbegripliga konflikt som plågat Uganda sedan
80-talet. Förutom tiotusentals kidnappade barn har uppskattningsvis två
miljoner människor tvingats på flykt. FN har kallat konflikten för den
”största bortglömda mänskliga katastrofen”.
De andra tre delarna i boken utgörs av reportage om folkmordet i Rwanda, tsunamin i Sydostasien och om två delvis sammanhängande konflikter i Sudan. Den första var det oerhört segslitna inbördeskriget mellan regeringen i norr och rebeller i söder. Den andra utspelade sig i den västra provinsen Darfur, och var enligt jurister bara nästan ett folkmord, men samtliga fyra katastrofer har tveklöst episka proportioner.
Det är en märklig uträkning, men Dahlbäck uppskattar att han sett
fyrtiotusen döda människor. Att han har sett mer av mänskligt lidande och
ondska än de allra flesta är emellertid uppenbart. Han har bevakat några av
de värsta mänskliga katastroferna i nutid. Hur det har påverkat honom är ett
av bokens teman, men man kan inte tala om någon djupdykning.
I själva verket är bristen på fördjupningar en av bokens många svagheter. Framställningen är påtagligt rapsodisk och osammanhängande. Dahlbäck unnar inte läsaren historiska bakgrundsteckningar, nästan inga fakta om eller analyser av sociala, kulturella, politiska och ekonomiska förhållanden.
Språkdräkten bidrar inte till att underlätta läsningen.
Stympade satser radas på varandra och stilen är genomgående ryckig och
rastlös. Ibland verkar det som om Dahlbäck velat skriva impressionistisk
prosalyrik, snarare än traditionella reportage. Avsikten är möjligen att
försöka återge överväldigande känslomässiga upplevelser, obegriplig ondska
och lidande mer troget, men det fungerar helt enkelt inte. Litterärt gränsar
det till ett pekoral.
De svenska nyhetsmediernas värld krymper. De svenska utrikeskorrespondenterna blir färre och färre, eftersom de är dyra i drift. De som har turen att få behålla sina arbeten har en viktig folkbildande funktion att fylla, vilket de kan göra just genom att skriva fördjupande reportageböcker.
Det är synd att Dahlbäck inte dragit nytta av sina kunskaper och sitt stoff bättre.
