Korta dikter sydda med täta stygn
BOK
Strandbarnet
(Heidruns)
;)
Litteraturkritiker talar ibland om det allusiva rummet – jag tror att det var Ulf Eriksson som myntade uttrycket, åtminstone på svensk mark. Det allusiva rummet, alltså: en texts litterära ekon, dess hävdade plats i traditionen. Sven Smedbergs poesi har ett mycket rikt och mångförgrenat sådant allusivt rum, och framförallt är det den grekiska litteraturen som varit betydelsefull för Smedberg, men också medeltida trubadurdiktning och romantik.
Kanske har den inmängda boksyntheten fått en och annan läsare att tveka
i dörren, men då bör man samtidigt komma ihåg vilken sinnlig poet Smedberg
är; grekiskt sinnlig, vill man säga: närvarande i ögonblicket som när det
formuleras också är en filosofisk utsaga – men sällan abstrakt eller
fasthävdande. Det är mer rörelse än formel hos Smedberg, hellre Herakleitos
än Pythagoras.
I Smedbergs nya diktsamling Strandbarnet är allusionerna och resonemangen underordnade erfarenheten av att bli och vara morfar. De stora klassiska frågor denne poet alltid varit upptagen av – hemkomsten, identiteten, minnet – och gärna låtit sjunga genom mytens mask och genom ironiska turneringar av myten har inte försvunnit, men i de aktuella dikterna om barnbarnet Saga ges de ett annat register, mer nedtonat eller inbakat.
Med visst fog kan man säga att Strandbarnet visar en ledigare och
samtidigt mer överrumplad Smedberg, men stilen känner man igen: blandningen
av något arkaiskt, akademiskt och värmländskt – en sorts Mangskogsbarock, på
en gång sirligt och yvigt.
Dikterna är dock väsentligen korta den här gången, sydda med täta ljudrimmande stygn:
vild röst
banar sig
vild röst
av hunger och honung
som den handlöst ordar
allaredan
och mitt öga av hund
ser ditt öga av hind
bland spillror
Är det Dianas jakthund som möter hjorten? Eller det trofasta som möter det värnlösa? Är det barnets vilda röst som poeten bärgar hem till språket? Man ska inte pressa fram tolkningar – Smedberg aktiverar i alla fall sådana tankebanor; hans dikter har både en naivt beskrivande och en mytisk nivå, och är dessutom vänd inåt sin egen utsägelse. Det senare märker man särskilt om man läser högt, då plånar ljuden och rytmen ut innebörden.
Några synpunkter har jag. Ibland får man intrycket av att Smedberg
halvvägs in i en dikt delvis tappat intresset. Eller så har vi att göra med
en kanske olöslig konflikt mellan ordens fixering och det mirakel, den prota
charis (första glädje) som är incitamentet men också ärendet.
Den beläste morfadern måste helt enkelt famla när han ställs ansikte mot ansikte med Sagas olitterära energi. Men det är också något Smedberg tillstår och väver in i framställningen. Ibland tar han sin tillflykt (jag tror man kan kalla det så) till ramsor, och där om någonstans eftersträvas ju den rena poesin, inriktad bara på nuet, på själva den akustiska leken.
I en dikt läser vi: allt är vidöppet / allt är sammanknutet. En
nyckelstrof inte bara för den nya diktsamlingen utan, tror jag, för denne
betydande poet över huvud taget. Smedbergs diktning är försök att finna ett
språk som samtidigt är bild och tid, stadga och förändring. Och någonstans
däremellan kommer läsaren in – håller fast men måste ibland släppa taget och
läsa med hjärtat, det som Ekelöf skrev aldrig blir omodernt.
