Bland plättar, kottar och fördomar
BOK
Gunilla Linn Persson
(Wahlström & Widstrand)
Eskil, Riddaren av syrénbersån, som gett namn åt Gunilla Linn Perssons lilla roman är född med Downs syndrom eller mongolism, som det hette på 50-talet. Han är efterlängtad av Karl-Astrid, en fyrtioårig rådig kvinna och med en nära nog osannolik beslutsamhet tar hon gossen till sig trots att personalen vid förlossningen försöker övertyga henne om att lämna barnet till Krym, en institution för de barn man fått ”som Guds straff” och som somliga kallar ”skrapekaka”.
Också Bernhard, hennes man lär sig älska Eskil, fast han först är beredd att ta livet av sig för att barnet inte är riktigt som det ska. Men Karl-Astrids far, nazisten Hatt-Olle är snar att kalla Eskil idiot.
Det är femtiotal i trakten av Sorunda i Sörmland, det är på gården
Glömskan de bor. Med ardennern Höglund i stället för som grannarna traktorer
håller de jordbruket vid liv och driver ett präktigt självhushåll.
Författaren har en stark förkärlek till namn, här stockas de: Skitliten
Karlsson, Persson med benen, och självaste Karl-Astrid från en familj där
alla heter Karl.
Under läsningens gång tänker jag på Slas, på den knappa prosan och det lite putslustiga draget i boken. Men Slas finess saknar jag, här är det som om berättelsen får något av en barnbokskaraktär med alla plättar och kottar.
Eskil får tillbringa mycket av sina första år i en ryggsäck, där
hål klippts till de små benen. Han ställs bredvid mjölkpallen eller i
syrenbersån på Glömskans gård och lär sig så småningom en mängd ord, lite
förvrängda av hans ständigt hängande tunga, den Karl-Astrid kallar slipsen.
Stockholmarna som flyttar in på Lyckliga gatan är främmande för Glömskans familj. Men här träder några fördomsfria människor fram. Här finns Eskils lekkamrat Berndt som leker ”kobojs” och bedyrar att Eskils svårbegripliga svenska är engelska, Och här finns hedersknyffeln Persson med benen, som visar Chaplinfilm i sitt garage. Men här finns också ond bråd död.
Linn Persson har ett bildrikt språk och hon fångar femtiotalet med en
mängd detaljer i berättelsen. Ändå saknar jag en verklig litterär
gestaltning. Författaren blir så kär i sina formuleringar att hon upprepar
dem och det blir inte sällan lite sockersött och konstruerat. Hennes
porträtt av det strävsamma paret med en parvel de inte vill skämmas för är
ömsint och på alla sätt lovvärt, men som läsare kan man få en känsla av att
berättelsen vänder sig lika mycket till barn som till vuxna. Kanske har det
också varit Linn Perssons egen intention.
