En ung mans väg mot författarbanan
BOK
Björn Håkanson
(Albert Bonniers Förlag)
;)
Det mode som gör att biografier börjat kallas romaner förblir för mig en gåta. Nu kommer Björn Håkansons andra bok om sig själv. Jag ensam heter den och berättar om en ung mans målmedvetna väg mot författarbanan. Huvudpersonen bär författarens namn, gör det som författaren gjort och agerar tillsammans med namngivna personer. Lika förbannat kallas boken bildningsroman. Varför?
Berättelsen är banal i sin redogörelse för realskole- och
gymnasietid. Där finns samma ångestattacker, förälskelsefnurr och
intellektuella borrande som många andra genomlidit. På gymnasiet i Linköping
ser en lektor Erland Rosell ynglingens litterära fallenhet och hjälper bland
annat in honom som bokrecensent på Östgöten. Där väntar rivstart. En av
Björns första uppgifter blir att ta sig an Harry Martinsons Aniara. Det blir
avstampet för de tjugotre år på Aftonbladets kultursida som väntar.
I bokens huvudparti sitter Björn i självvald isolering på ett hotellrum
i Paris och fyller linjerade block med ord för att utröna om han duger till
författare. Ibland gör han räder ut i verkligheten på jakt efter böcker
eller skorpor, basen i hans liv. Under en sådan möter han Edmund, en
litterärt bevandrad engelsk kille, som förför honom med Sartre men
egentligen vill ha ner honom mellan lakan. Festligt skissar Björn Håkansson
bokens unge Björn, som överrumplad lämnar den snyftande Edmund med den föga
geniala repliken I´m rather innocent...
Är det här någonting att läsa? Jag måste svara: Nej, inte som
roman men som tidsdokument och därför att det handlar om Björn Håkansson.
Tjugotre år var han, när han tillsammans med tre ännu yngre män, 1961 fick
ansvar för den unglitterära tidskriften Rondo. Den kom att prägla 60-talet
och öppna dörren mot ett helt nytt svenskt kulturklimat där nyenkelhet,
konkretism och den så kallade trolösheten var ledstjärnor.
I Jag ensam kan man i citat från ungdomstidens skrivförsök följa författarens tankar om stora frågor som livsmening och tidsbegrepp och privata funderingar om allt från kvinnor till självmord. Med bister självironi antecknar gymnasisten vad som skulle kunna hända om han gick i sjön: ...börjar jag simma blir en kostym förstörd och jävligt skulle det vara om nån såg när jag kröp upp.
Impulser inom litteratur, konst och musik, som ledde till den roll
Björn Håkanson kom att spela på 60-talet redovisas. Utställningen Dokumenta
II i den tyska staden Kassel 1959 hör dit. I sex dagar såg han där det
nyaste nya inom konsten. Något som skulle få betydelse när han, Leif Nylén,
Torsten Ekbom och Torkel Rasmusson präglade Rondo och släppte fram Bengt
Emil Johnson, Erik Beckman, Lars Norén, Göran Sonnevi, P.O. Enquist och hela
den unga elit som låg i startgroparna.
Jag ensams sista, mycket korta del, är bokens viktigaste. Den handlar
om slutspurten på författarens sju lärlingsår fram till 1961, året då Rondo
föddes och hans första diktsamling, Rymd för ingenting, antogs av Bonniers.
Var han och de andra inspiratörer eller bara sensibla uttolkare av vad andra
förberett, frågar Björn Håkanson, utan att kunna ge svar. Ett slår han
emellertid fast: De var alla slumpstyrda barn av sin tid.
