En bladvändare som rymmer guldkorn för alla
BOK
Dodo Parikas
(BTJ Förlag)
Lasse-Maja, Sveriges mest kända man i kvinnokläder, finns med i den initierade och personliga HBT i litteraturen av Dodo Parikas. Även den androgyna Tintomaragestalten hos Almqvist, ”queer långt före queer”, sorteras in under bokstaven T i HBT – transsexualitet och transvestism. Parikas ”hjälpreda” för den som vill hitta litteratur med HBT-anknytning, med övervikt för svensk och nordisk fiktion från 30-tal och framåt, är en underhållande bladvändare som rymmer guldkorn för alla, oavsett preferenser. Reflexioner och iakttagelser från tidiga författare, som till exempel Agnes von Krusenstjerna, är ibland förvånande moderna och Virginia Woolfs ”Orlando” (1928) – född som man på 1500-talet och kvinna på 1900-talet – fascinerar fortfarande både feminister och könsöverskridare.
Det har gått sextio år sedan homosexuella förhållanden blev
lagliga i Sverige och flickskolerektorn och deckarförfattaren Maria Langs
(Dagmar Lange) debut, ”Mördaren ljuger inte ensam”. Där står två kvinnor i
centrum, den ena bisexuell, den andra (mördaren), lesbisk. Lesbiska känslor
framställs här med omgivningens negativa syn, medan Mian Lodalens
nutidsskildring ”Smulklubbens skamlösa systrar” (2003) är fylld av
”öppenhet, identifikation och möjligheter”. Moderna lesbiska skildringar är
varken desperata eller humorbefriade och kan också sluta lyckligt som i
Patricia Higsmiths ”Carol” (1952).
Dodo Parikas har medverkat i gaytidningar sedan 80-talet och skrivit
flera böcker på HBT-temat, bland annat ”Frigörelse” (1981) och ”Öppenhetens
betydelse” (1995). Behovet av böcker med HBT-anknytning växer och ”HBT i
litteraturen” är en viktig handbok som samtidigt är så mycket mer: utdrag ur
recensioner (ett mått på attityder hos kritiker), författarintervjuer,
biografier och tips på ungdomsböcker . Boken har tillkommit i det ”tomrum
mellan något som håller på att avslutas (framför allt det sena 1900-talets
problemorientering och komma-ut-teman) och något som ännu inte
utkristalliserats.”
Identitetssökandet var tuffare på 1970-talet då Parikas var
tonåring och letade efter böcker på lokalbiblioteket som kunde hjälpa honom
förstå känslorna för killar. När han sträckte fram Bengt Martins
”Sodomsäpplet” till tanten i lånedisken, ”som också jobbade på
pastorsexpeditionen och kände mamma”, är det lätt att le och yvas över
dagens fördomsfrihet. Men i ett biblioteksexemplar av Eva Lejonsommars ”Att
älska henne” (1995), hittar han anteckningar i kanten - på arabiska. I Lars
Lerins personliga resedagbok, ”Allt utom regn” (finns inte med i Parikas
urval), skildrar Lerin bland annat kontaktförsöken med homosexuella män,
”det mest förbjudna”, i Iran och avståndet mellan problematiseringen här
hemma och det öppna förtrycket i stora delar av världen framstår i all sin
ohygglighet.
De få romaner med kombinationen homo- och aidstema som finns är
upptagna här, Tove Janssons muminserier (där de homosensuella
underströmmarna censurerades när de infördes i London Evening News 1954, ”we
want no emphasis on sex”), något om HBT inom film, teater, balett, Lättläst,
querteori och forskning, och mycket mera. Till och med något om situationen
på Kuba (Torbjörn Elensky, Reinaldo Arenas), där en positivare utveckling
för bi- och homosexuella haft draghjälp av att Raul Castros dotter är öppet
lesbisk.
Men författare som Thomas Mann, Hjalmar Bergman, Edith Södergran eller Karin Boye, är inte medtagna och den enda förklaring - för att mota kritiken i trappan? – som ges, är att urvalet till boken är subjektivt. Men litterära jättar kräver förstås större utrymme. Nu när det har sparats kunde man ha gett något åt korrekturläsningen. De många korrekturfelen är störande i en så tankeväckande och viktig text.
