Jesus, Haydn och Dödsängeln
BOK
Jan Arnald
(Albert Bonniers Förlag)
;)
;)
Det är inte kärlekshistorien i Jan Arnalds roman Intimus som bär boken, utan den fantastiska kompositionen, där gestalter ur det förgångna knyts samman med handlingen och fängslande fakta återges om allt från Sigmund Freuds piggsvin till fartygshistoria och astronomi.
Berättelsen är upphängd på två axlar, de sju meningar Jesus yttrade på korset och de sju sonater, sammanhållna av en introduktion och en våldsamt stegrad avslutning, som 1700-talskompositören Joseph Haydn skapade utifrån dem.
Också Dödsängeln från Auschwitz, den av sin vetenskap förblindade Josef Mengele, spelar en viktig roll. Hitler gav honom uppdraget att experimentera fram en härskarklass och han skred till verket med hjälp av tvillingpar.
Temat där tvillingar kan vara varandras motsatser utnyttjas av
Arnald ända därhän att han låter Sverige matchas mot sin motpol Australien,
där den nordiska våren motsvaras av höst och månen inte har en gubbes drag,
eftersom den hänger upp-och-ned.
Jesus får komma till tals och hävda att mänskorna kommer till honom, inte när de har dött utan när deras liv ställs på sin spets. Det vill säga när de är som närmast sitt innersta, intimus. Arnold pekar också på att saker som inte fanns började finnas, när människan förmådde se sig själv och lät gudar och myter inträda på scenen.
Mirra och Ferry är bokens kärlekspar. En svår förlust i tidig ålder präglar bägges liv. De har ett enda slumpartat möte bakom sig. Ett barn föds. Tjugo år går och kontakten återknyts, nu via slumpmöte på nätet. Utifrån detta skapar Arnald sina psykologiska gåtor samtidigt som han fräckt och medvetet utnyttjar schabloner.
Mirra, musikaliskt geni, frälst på Haydns sju Kristus-sonater, slänger
fiolen för gott efter en obscen gest från pojke i publiken. Ferry går som
ung bärsärkagång i frustration efter föräldrarnas död och sätter sprätt på
pengar han ärvt efter dem. Båda är gifta, när de i medelåldern får förnyad
kontakt.
Boken är bitvis spännande. Jan Arnald vet ju hur man gör. Det har han tränat på som deckarförfattaren Arne Dahl. Bitvis känns emellertid storyn alltför konstruerad. De hisnande djupdykningarna i historien och sättet på vilket författaren utnyttjar faktastoffet i sitt komplicerade romanbygge väger emellertid gott och väl upp detta.
