Terapeuten som sektledare
BOK
;)
;)
Foto: Ulrika Åling [Förstora]
Terapeuten – en avslöjande historia om hur det kan gå till inom den alternativa terapin
Anette Nyman
(Norstedts)
Det finns två huvudtyper av ”klienter” på kursgården Läketorpet, som Anette Nyman beskriver i ”Terapeuten”. De som villigt underkastar sig de kontroversiella övningarna är framförallt höga chefer och alkoholister. Vore jag psykolog skulle jag frestas säga att det verkar som om den gemensamma mentala nämnaren är flykt – i form av prestationer eller alkohol.
Vi lever alla i en kultur som är inriktad på att sträva framåt, att eftertänksamt reflektera är ingenting som uppmuntras. Dagens idealmedborgare har sällan tid att förundrat krafsa sig i huvudet eller lägga benen i meditativ yogaställning.
Den växande industrin runt självhjälp, terapi, och alternativterapi kan betraktas som ett rebelliskt uppror mot det förbjudna – att stanna upp och känna efter hur vi egentligen mår. Men, den kan också ses som ett uttryck för att allt fler vill tjäna pengar på folks vilsenhet. Nymans bok får sägas handla om den sistnämnda kategorin.
Viktor, som styr över Läketorpet, känns som arketypen för en auktoritär ledare. Han är karismatisk och dominerande, full av slående iakttagelser men också grava förenklingar och rena personpåhopp. Han kan inför en hel grupp slänga ur sig att någon fått cancer därför att han försöker vara alla andra till lags. Just det karismatiska draget är inte oväsentligt. Människor som påstår sig ha sett ljuset utövar en lockelse när det numer blivit sällsynt med auktoriteter och hållbara tankesystem.
Nyman beskriver ingående hur hon sluts i sektens grepp, för en sekt är vad det är även om man här säger sig syssla med kroppsterapi. Snart har hon sagt upp sig från sitt journalistjobb, flyttat till gården där hon också betalar stora summor pengar. Steg för steg börjar hon tappa kontakten med omvärlden. På Läketorpet hamnar hon mitt ibland människor som på samma gång ska vara chefer, terapeuter, vänner. Gränsen mellan vad som är privat och vad som är arbete glider ihop på ett förödande sätt.
Nyman har dock i efterhand, sen hon kommit ur det hela, kopplat på journalistblicken. Hon ifrågasätter varför ”terapeuter” utan riktig utbildning tillåts behandla människor som mår dåligt. Vad händer när de här ”klienterna” återvänder hem efter att ha fått sina flydda trauman uppdragna till ytan? Vem tar ansvar för det?
Ibland blir skildringen övertydlig, som när Nyman psykologiserar sig själv och när beskrivningarna av vad som händer på övningarna blir onödigt långa. Samtidigt bidrar det till att man förstår varför någon kan dras in i det här. Med all respekt för varför Nyman väljer att inte ange det verkliga namnet på ”Läketorpet”, eller människor hon träffar där, tycker jag ändå att det är synd att man inte får veta vilken gård det faktiskt gäller. Särskilt som verksamheten fortfarande pågår.
Boken är viktig, inte minst för de som har liknande erfarenheter och behöver känna att det finns andra som delar deras upplevelser. Men också för de som funderar på att pröva någon form av terapi. Oavsett om det handlar om en traditionell eller alternativ variant, är det viktigt att ta reda på arbetsmetoder och utbildning hos den som håller i behandlingen.
Att välja en ”quick fix”, eller tillspetsade metoder, skadar kanske inte den som är stark och mår bra. För den som redan mår dåligt kan det bli ett parti roulette med det egna livet som insats.
