
Pengarna du lägger på en ny skjorta kan rädda livet på ett barn
BOK
Peter Singer
(Fri Tanke)
Ungefär 1 000 barn dör varje timme. Dygnet runt. Trehundrasextiofem dagar om året. Helt i onödan. Att rädda dem ur fattigdom och sjukdomar vore enkelt, menar Peter Singer i ”Det liv du kan rädda”.
Författaren är filosof och ställer oss inför ett etiskt dilemma. Kan vi i den rika världen överhuvudtaget kalla oss goda om vi inte gör vad vi kan för att rädda liv? Det kan tyckas befogat att fråga sig om vi verkligen med gott samvete kan stoppa i oss gourmetmat eller köpa exklusiva italienska skor, när pengarna kunde räddat livet på ett eller fler barn. Singer varvar det filosofiskt abstrakta med det vardagligt konkreta. Den som ser ett barn på väg att drunkna vid en strand kliver säkerligen ut i vattnet även om han riskerar att förstöra sin kostym. Men när ett barn är på väg att dö på andra sidan jorden, och kunde räddats med mindre pengar än vad kostymen kostar, känns det inte lika självklart.
Det är förstås sjukt att vi lever i en värld där status
till stor del består av materiella tillgångar. Givetvis är det klokare att
inte bara följa strömmen, utan även sträva efter att försöka vara en
någorlunda hygglig människa. Men Singer är till en början allt för
kategorisk. Den som försöker följa det han förespråkar kan inte unna sig
något utöver den absoluta nödtorften utan att ständigt ha dåligt samvete.
Så kan, eller vill, de flesta inte leva. Det inser även Singer. Därför handlar bokens senare delar om att skruva ned kraven på oss till mer rimliga nivåer. Efter en del räknande, som känns oerhört krasst i sammanhanget, kommer han fram till förslaget att vi ska ge ungefär fem procent av vår årsinkomst. Fast ”vår” är nog mycket sagt. Det handlar om människor som har en årsinkomst på mer än 105000 dollar. En smått hisnande summa för en normalinkomsttagare. Sedan följer en progressiv skala för de som tjänar mer.
Det känns lite smått, för nog skulle fler kunna hjälpa till.
Bättre än det krassa räknandet är de kapitel som får oss att förstå varför
vi ger – när vi ser att andra gör det och när vi får ett ansikte på den som
behöver hjälp. Orsaker till att vi inte ger är det ansiktslösa avståndet och
egenintresset som manar oss att tänka på oss själva.
Något som fastnar är tesen att pengar får människor att hålla större distans till andra. Marx talade på sin tid om att pengar alienerade människan från hennes sanna natur. En artikel i tidningen Science, som handlade om ett experiment, visar att han kanske inte var helt fel ute. Deltagarna, som delades i två grupper, skulle lösa ordgåtor. Den ena gruppen stimulerades att tänka på pengar när de gjorde det, den andra inte. Den förstnämnda gruppen visade sig hålla större avstånd och vara mindre hjälpsam mot övriga deltagande. De gav också mindre när de ombads att skänka bort en del av pengarna de fått för att delta i experimentet.
Kanske finns skäl att fundera över om strävan efter högre levnadsstandard, individuellt och samhälleligt, verkligen gör världen så mycket bättre som det påstås.

















































































