Om en speglande melankoli
BOK
Jean Starobinski
(La Mélancolie au miroir)
Översättning: Jan Stolpe
Efteressä: Anders Olsson
122 s. Ersatz
;)
Man kan ledsna på fransmännens upptagenhet vid Charles Baudelaire, men i Jean Starobinskis sällskap återfår nästan varje, mer eller mindre storvulet epitet – den moderna diktens portalgestalt, storstadens förste mytolog, etcetera – sin relevans. Melankolin i spegeln. Tre läsningar av Baudelaire, nummer 3 i förlaget Ersatz essäserie – och i Jan Stolpes fläckfria översättning – utgavs i Frankrike 1997 men går tillbaka på en svit föreläsningar Starobinski höll vid Collège de France 1987-88. Talarstolsfraser har lyfts bort, men läsaren känner sig ändå, i bästa mening, som åhörare till ett resonemang som både är sorgfälligt planerat och framkallat i nuet, under begränsad tid och i ett avgränsat sammanhang.
Melankoli och speglar – två digra ämnen, men vad har de egentligen med
varandra att göra? I ett förträffligt efterord påminner Anders Olsson om
spegelns dubbelhet av sken och sanning: den är å ena sidan bedräglig, å den
andra mimetisk, med förmåga (åtminstone metaforiskt) att visa sanningen –
men kanske en annan än vi önskat: subjektet framträder där som delvis en
främling. Inför reflektionen måste vi reflektera över oss själva och vad
tiden gör med oss. Häri melankolin: det inåtvända seendet, kanske ett
sökande efter själva seendet.
För antikens greker var melankolin en sjukdom, en obalans mellan kroppsvätskorna, ett överskott på svart galla. Under renässansen kom melankolin snarare att bindas till en tillfälligt stegrad jagkänsla eller förmågan till kontemplation över individens gåta.
På otaliga avbildningar från 1500-talet och framåt ses den i
melankoli försjunkne luta sig över en speglande vattenkälla (jämför
Narcissus, som blev förälskad inte i sig själv men i bilden av sig själv)
eller ett förgänglighetens emblem; ansiktet vänds till sin avbild eller ett
fjärran landskap. I den klassiska posen stödjer han/hon hakan i handen –
vilket ytterligare markerar den existentiella tyngd som förknippas med
melankoli. Ofta slås man av att den försjunkne ter sig både lösgjord från
sin egen figur – genom det häntydda tänkandet, som aldrig kan låsas i en
bild – och bunden, låst i ett eftermiddagssömnigt stirrande mot ingenting.
Med denna ikonologiskt-litterära tradition var Baudelaire väl förtrogen, liksom givetvis med den dystra slöheten själv. Melankoli- och spegelmotivet återfinns i en rad av hans texter. Starobinski uppehåller sig till exempel vid olika spegelstrukturer, där låt säga en dikts första avdelning både reflekterar, kommenterar och förutsätter den andra, och vice versa. Genom att spegla en detalj stegras intensiteten i densamma, samtidigt som den ger upphov till rum liksom inuti dikten, ungefär som en spegel gör ett rum större.
För mig blir allt allegori, skriver poeten, tout pour moi devient
allégorie. Det är också en beskrivning av hur Baudelaires egen dikt rör sig,
från vardag till symbol, från det unika till exempel, från förebild till
bild (spegling). De allegorier Baudelaire skriver sig fram till är alltid,
tycks det, mer och mindre avhängig ett oövervinneligt avstånd, en saknad
till något som föregått. Allegorin – emblemet, speglingen – får kontur just
genom separationen från sitt original. Den står utanför, samtidigt som den
ofta nog är hämtad direkt ur stadens flöde av närvaro. Och kanske är det här
Baudelaires poesi lever som mest, trots att man kan uppfatta hans rekvisita
som en aning poserande och schematisk. Det konkreta, närmast triviala –
gatans små händelser – ges en sorts idénivå, och det abstrakta tar gestalt i
människor och yttre fenomen. Dikten berättar om frånvaro men gör det genom
överflöd av sinnesintryck, genom den skuggteater eller projicering av idéer
som maskerar världens tomhet, den medvetenhet som svävar över våra inres
avgrund och som också innebär en paradoxal tröst. Denna dubbelhet visar sig
också i Baudelaires flitiga bruk av så kallade oxymora (oxymoron i
singular), alltså språkliga synteser av motsatser, såsom ljusmörker.
Melankolikern, skriver Starobinski, känner ofta att han kommer för sent med sitt svar till världen. Det föreligger en brist på överensstämmelse mellan hans inre tid och yttervärldens. Detta är ofta utgångspunkten för Baudelaire: en försening där nuet mättas med den tid som förrunnit, där till sist allt blir spegling och därmed saknad.
Man bör då påminna att Baudelaire verkade i en stad som
under mycket kort tid undergick våldsamma förändringar. Långsamheten och
minnena ställs mot den haussmannskt anförda moderniseringen – en förvandling
som också fascinerade Baudelaire. Medeltida gränder och småbutiker försvann,
lämnande plats åt breda boulevarder och varuhus. Att glaset och speglarna
blev ett av den nya metropolens viktigaste material – Walter Benjamin har
skrivit en del om det – är förstås inte utan betydelse i sammanhanget.
Se där några facetter av Starobinskis uppslagsrika reflektioner, som är av den kalibern att de i samma stund man läser genast förvandlas till självklar referens – inte bara till Baudelaires textrymd utan också till konsten att läsa poesi.
Dystra, glasklara möten:
hjärtan som speglar sig själva!
Sanningsbrunn, ogrumlad, svart,
där likblek en stjärna ses skälva.
en ironisk, avgrundens fyr,
satanisk lockelses låga,
enda storhet och tröst:
medvetenhet i vår plåga!
