Värmländska skrönor à la Liljemark
BOK:
;)
Dä ha satt säj på hôvve
David Liljemark
(Heidruns)
Liljemark gör det inte lätt för sig när han novelldebuterar efter ett antal seriealbum. Eller så är det just det han gör. Med ett språk, dialekten, som ligger nära till hands. Men även om man är född och uppväxt i Värmland är det inte bara att öppna pärmarna och sätta sig till rätta. För det som är värmländska för sydvärmlänningar är inte samma värmländska för oss från norr.
Poe-känsla
Novellspråket fortsätter på den inslagna vägen från Liljemarks senaste, genomarbetade, album om Boltzius. Men där detta emellanåt blev väl enahanda har novellerna fördelen av att kunna beröra vitt skilda ämnen, och att man kan ta en åt gången om man så önskar.
Somliga noveller ligger kvar i minnet en kort kort stund medan andra dröjer sig kvar längre. Exempel på detta är en av de mörkare novellerna om fåglar som tar sig in i flera kända lokaler i Karlstad. En text med Edgar Allan Poe-känsla. Även den lätt makabra texten om en av vatten illa åtgången nazist nästlar sig kvar.
Och alla Wordfeudspelare bör inte missa novellen Har'I spelt Alfapet på värmländske nönn gang? Där man tar Knut Warmlands Värmländsk ordbok till facit.
Skriv på önskelistan
För Karlstadsboende och besökare av residensstaden rekommenderas ett besök på Liljemarks utställning på biblioteket, där prylar från boken finns utställda. Novellerna får ett annat ”djup” efter ett besök.
Den dialektala berättarstilen är något David Liljemark inte bör släppa, för texter som dessa skulle inte göra sig på så kallad ”svenska”. Men å andra sidan tappar man en stor del av läsarna...
Men, se det kanske som en varning, det här är ingen bok man ger bort, men definitivt en samling man bör önska sig. Om man gillar skrönor vill säga.
