En berättelse om Hedebyborna
KULTUR
I samma tv-barndom fanns en producent som hette Håkan Ersgård. Han blev en framgångsrik teateregissör.
Men äldre tittare kanske minns honom också som kaktjuv i ”Dolda kameran”?
En dag på 70-talet, när svensk tv lämnat barndomsåren, träffades herrar Ersgård och Berglund.
Mötet fick oanade konsekvenser för teater i svensk television.
;)
Foto: Scanpix [Förstora]
;)
;)
Foto: Dan Hansson / Scanpix [Förstora]
Den förre jordbruksreportern Olle Berglund, nu tv-chef, var vid mötet fortfarande intresserad av jordbruk och allmoge.
Håkan Ersgård, som då hade samarbetat med författaren Sven Delblanc om pjäsen ”Stadsresan”, fick Berglunds förslag att göra något av Delblancs roman ”Åminne”.
”Åminne” är en roman som bland annat beskriver hur det svenska jordbrukarsamhället förvandlas.
Det var så det började.
Följden av mötet blev efter en tid av enorma svårigheter den arton avsnitt långa tv-serien ”Hedebyborna”.
”Hedebyborna” beskrivs ibland som svensk tv:s mest populära serie. Det finns ingenting, allra minst reprisernas publiksiffror, som motsäger det.
Berättelsen om adel och bönder, fabriksarbetare, kommunpolitiker, fyllor och självmord, försäkringsbedrägerier och samhällets förvandling slog an.
Regissören Håkan Ersgård avled för tolv år sedan, men
sonen Jesper Ersgård har redigerat och sammanställt ett fascinerande
material som fadern efterlämnade.
Boken heter lämpligt nog ”Hedebyborna” (Hjalmarsson & Högberg förlag) och är ”en berättelse om en TV-serie”.
Det är en berättelse om de nära kontakter Ersgård hade med författaren Sven Delblanc, om hur dennes romaner ”Åminne”, ”Stenfågel”, ”Vinteride” och ”Stadsporten” successivt förvandlades av Delblanc själv till teatermanus för seriens arton avsnitt (1978 -82).
Tv-publiken som följde serien var flermiljonhövdad. Succén var stor även hos kritiken. Men utanför produktionsteamet var det få som förstod hur svårt det var att göra serien.
Nu har vi regissörens egna ord om det, och den berättelsen är både underhållande och intressant.
Hedebyborna (och Delblancs romaner) utspelas i Trosa och Vagnhärad,
författarens egna barndomsmiljöer.
Serien och romanerna beskriver i stora drag Sveriges förvandling från bondesamhället till ett modernt, urbaniserat och mer demokratiskt samhälle.
Det höga priset för dessa förändringar blev att mycket av det som varit gammal och vant försvann.
Människor lämnade landsbygden och det invanda livet och flyttade till staden.
Maktförhållandena ändrades.
Hedebyborna är många, karaktärerna starka, och i serien agerade flera av Sveriges ledande skådespelare. Ingvar Kjellson spelade den försupne adelsmannen Carl-Sebastin Urse (Mon Cousin), Per Myrberg hans släkting och - snart - grov försäkringsbedragare, Kent Andersson var fyllot som med tiden tar sig samman. Ingvar Hirdwall var skomakaren på väg uppåt inom socialdemokratin, Tor Isedal, nära nog byfåne i de första avsnitten förvandlas till politisk maktfaktor.
Här fanns också Anders Ek, den nyktre fjärdingsmanen.
Och Dan Sjögren, den inte så nyktre färdingsmannen.
I Håkan Ersgårds postumt utgivna minnesbok beskrivs hur de
praktiska svårigheterna, inte minst de tekniska problemen, var avsevärda.
Men de löstes och de löstes till nytta för kommande tv-produktioner.
Inspelningarna av seriens många avsnitt innebar på flera sätt ett genombrott för ny inspelningsteknik
Ett annat och värre problem var att hitta de miljöer Delblanc placerat handlingen i.
Romansvitens stora tema - Sveriges förvandling – hade naturligtvis slagit igenom i den sörmländska verkligheten. Delblancs Hedeby var inte så lätt att återfinna i 1970-talets Vagnhärad.
Starka krafter var inledningsvis skeptiska till Håkan Ersgårds stora projekt. Men regissören hade givetvis både TV1-ledningens och författarens stöd.
Efter första avsnittet hade Ersgård också publikens och kritikernas stöd.
