En råbock i mars dricker vatten vid en åmynning
KULTUR
Uppifrån åsens höjd har vandraren god utsikt över åmynning och flödet ut i Kläggen.
Därnere, på åmynningens is en marskväll med stilla porlande smältvatten, där står en råbock och betraktar vandraren på tallåsen.
Detta är den den tidiga marskvällens situation som ledde in författaren Olle Holmlöv i dikten ”Åmynning, mars”.
;)
Foto: Aron Eriksson [Förstora]
Det är någonting magiskt med åmynningar, säger Olle Holmlöv, författaren och litteraturvetaren.
För mer än tjugo år sedan flyttade han för gott till Sörmark i norra Värmland.
Han flyttade inte i första hand för att betrakta åmynningar när vintern släpper greppet och lämnar över styret i naturen till våren.
Sörmark och trakterna däromkring lockade med tillfällen till jakt; Olle Holmlöv är en god och intresserad jägare av den där Sven Rosendahl-sorten:
Gärna jakt, men på Naturens och Djurens villkor och med respekt för både Natur och Djur.
Platsen där Ole Holmlöv bor och där han skriver och varifrån han utgår på jaktturer och vandringar i landskapet, den platsen heter Sorkbäcken.
Om platsens namn har med gnagare eller gotländska pojkar råder ovisshet.
Olle Holmlöv har dock inte ägnat alltför mycket forskartid åt att bringa klarhet i detta språkproblem.
Månadsdiktens ursprung kan tidsbestämmas.
Just denna marskväll, med ett mättat, nästan bländande solnedgångsljus, inträffade för ett par år sedan.
– Går man upp på tallåsen ovanför mynningen så har man fin utsikt, säger Olle Holmlöv och använder om åmynningen ordet ”os”, ett märkvärdigt och ovanligt ord som var mer i bruk förr.
Och ”förr” betyder då tidig medeltid.
– Däruppifrån såg jag råbocken, fortsätter Olle Holmlöv, och när jag stod där och tittade på honom ocvh bocken tittade på mig så...
Ja, säger han, det var som om det ömsesidiga betraktande och stillheten, smältvattnets stilla plaskande och kvällsljuset gjorde råbocken tillitsfull.
– Jag vann hans tillit. Och råbocken kunde efter en stunds betraktande återgå till sina sysslor.
Den två år gamla minnesbild av denna marskväll med en drickande råbock i norra Sörmark blev en dikt.
– Dikten kommer att finnas med i en samling, en ganska stor planerad diktsamling, men jag törs inte säga när den ges ut.
Månadsdikten ”Åmynning, mars” är skriven av en poet som flyttade från Stockholm till Värmland för att rota sig i glesbygden och vara nära vidsträckta jaktmarker.
En jägare, alltså.
En jägare och en poet.
Hade du bössan med under vandringen upp till tallåsen den där marskvällen?
– Nej, så var det inte, det var en vanlig vårpromenad.
Men om du i en liknande situation haft jaktgeväret med..?
Nej, då hade han nog aldrig lyft geväret och tagit sikt.
– Jag är en gammal jägare, säger den 66-årige författaren, men det händer ofta att jag avstår från att skjuta. Jag har fått så mycket vilt i många år...
Olle Holmlöv är en jagande ”ensamvarg”, han jagar ensam, på så sätt kopmmer han den orörda naturen nära och kan själv avgöra om skottet ska gå.
Och som sagt och skrivet: Det är ofta som geväret aldrig axlas av.
– Då drar jag mig hellre tillbaka och låter djuren vara.
Men eftersom du är jägare och bor i Värmland: Vad är din uppfattning om vargjakt?
– Jag ger tanken på legal vargjakt mitt stöd. Av olika skäl. Bland annat kan jag förstå detta med känslan för en jakttrofé. Detta att jägare samlas kring en trofé från en fälld varg och visar vargen sin respekt, sina djupa respekt...
Olle Holmlövs förhoppning är att vargjakten med tiden mjukar upp varghatet.
Själv hatar han naturligtvis inte vargen. Han fascineras av vargen. Inte minst av vargens ylande.
Han har skrivit en dikt om detta ylande, som kan få den mest förhärdade varghatare att stanna upp och lystra och fundera: Varför ylar vargen?
– Ja, varför ylar vargen” undrar Olle Holmlöv när han har läst upp vargdikten för intervjuaren.
Han har inget bra svar på sin egen fråga.
Men just sökandet efter ett svar ledde honom till att skriva dikten om vargen.
Samma poetens sökande ligger bakom dikten om en drickande råbock: Varför visar råbocken misstänksamhet som övergår i tillit?
