Vispoetens första roman gräver i det förflutna
BOK
Rolf Carlsson
(Vivenda förlag)
;)
När det gäller buntar med gamla diktmanus och andra skönlitterära försök från tonårstiden finns det i princip två sätt att agera.
Det ena är det som är mest skonsamt för omgivningen. Man läser, minns, ler och stoppar undan skräpet.
Eller så går det i sopcontainern.
Det andra och mer riskfyllda sättet är att ta sig själv på stort allvar, skaka dammet av manuslapparna efter 25 års lagring, och använda materialet.
Rolf Carlsson, visdiktare, sångare, kompositör och poet i Filipstad, har valt den senare metoden. Resultatet heter Filip (Vivenda förlag) och är hans första roman.
Tidigare har Rolf Carlsson publicerat fem diktsamlingar. Nu är han
drygt 42 år och har väl tyckt det är dags att skriva något mer omfångsrikt.
Romandebuten är ambitiös (300 sidor) och alls inte ointressant.
Romanen handlar om en medelålders författare. Han har drabbats av den andliga låsning som kallas skrivkramp. Trots detta tillstånd har han en roman i sikte.
Olyckligtvis råkar den krampande författaren hitta just de där manusbuntarna från tonårstiden. Det ger honom en möjlighet att - som det uttrycks på bokens bakre omslag - få ”syn på sig själv och sitt eget liv”.
Anteckningarna av tonårsgrabben får den medelålders författaren (och blivande romandebutanten) att ställa en del farliga frågor: Hur blev det? Blev det någonting alls? Varför blev det si och så?
Dessa återblickar och reflexioner bildar en sorts stomme i Rolf Carlssons roman.
Att boken är självbiografisk råder det inte stort tvivel om. Ordet
”jag” är mycket ymnigt förekommande. Den av skrivkramp drabbade är alltså
identisk med författaren.
Eller så är det inte tänkt att vara så? Det är inte så lätt att veta vad Rolf Carlsson har tänkt om sin bok. Är det en 42-årig vispoets minnen eller är det faktiskt en roman där en påhittad figur ser tillbaka och minns?
Gissningsvis är det både det ena och det andra.
Det gör Rolf Carlssons debutroman aningen rörig. Men inte rörigare än att det går att hålla sig tillräckligt alert för att klara en läsning.
Det finns många avsnitt i Rolf Carlssons debutroman som borde ha
förpassats till cyberrymdens sopdeponering.
Ett sådant är den otäckt sötsentimentala påminnelsen om mordet på Olof Palme: ”Pappa, du gråter”, utbrister dottern Jonna när bokens ”jag” erinrar sig det som hände. Och det hände enligt författaren ”våren -86”, något som kan få en petnoga läsare att haja till. För visst var det en februarinatt 1986 som Sveriges statsminister mördades i Stockholm?
Rent allmänt sett så känns dessa ständiga och närsynta studier av den litterära komposthögen, författarens tonårsskriverier, som - förlåt bildspråket! - ett tungt släpankare som har fått rejäl bottenkänning.
Andra avsnitt i Rolf Carlsson roman Filip har högre litterär halt och är med detta av större intresse.
I bland möter man en frän klarsyn som känns både äkta och utvecklingsbar. Andra gånger är det vispoeten Rolf Carlsson som man påminns om.
Och det är ibland både intressant och roande att läsa denna generationsroman, så tydligt inspirerad av andra generationsromaner med ett kort förnamn som boktitel.
Rolf Carlsson är inte obegåvad. Men han har saknat en kallhjärtad
förlagsredaktör med delete-knapp på datorn och en skarpslipad sax. Boken är
därför bitvis alldeles för privat. Scenerna ur ett vardagligt liv och
återblickarna på tider som har flytt engagerar inte, det finns inget som tar
tag.
Och ändå finns det någonting i Rolf Carlssons debutroman som det inte går att helt avfärda.
Kanske är det författarens ärliga uppsåt: Att verkligen försöka hitta sig själv bland allt skräp och damm och smörja som lagrats under åren.
