Förenklat uttryckt: Det kalla kriget tog slut de där kalla och ändå så varma kvällstimmarna för tjugo år sedan.
Den kommunistiska regeringen i Östberlin hade stått under press sedan sommaren 1989: Östeuropa kokade av frihetskrav och demonstrationerna i DDR:s storstäder ökade trycket.
Dessutom var Michail Gorbatjov ledare för Sovjetunionen. Hans reformistiska politik - avskydd av den hårdföra kärnan i Östberlin - bidrog till DDR-ledningens akuta problem.
Folket i Östeuropa hade under 1989 nämligen lärt sig någonting egendomligt.
Att USA och de övriga västländerna gav frihetssträvanden bland Östeuropas folk sitt stöd, ja, det var inget nytt.
Det nya var att Sovjetunionens ledning bejakade frigörelsen och drev på den processen.
Berlinmuren och den minerade och dödligt strängt bevakade gränsen mellan DDR och Förbundsrepubliken (Västtyskland) var inte bara en tragisk form av statsgräns. Hur många sköts och sprängdes ihjäl när de försökte att passera den? Hur många av flyktingarna som misslyckades men överlevde och fångades in fick omänskliga fängelsestraff?
Muren i Berlin och gränszonen mellan de två tyska staterna var ett extremt bevakningssystem. Ett bevakningssystem som under det kalla kriget avspeglade en politisk paranoia.
Muren och gränsen visade en förtryckarstats skräck för den påstådda revanschismen i ett grannland, Förbundsrepubliken Tyskland, som i mångt och mycket hade gjort upp med landets fascistiska och nazistiska förflutna.
Det hade man inte gjort på den östra sidan av gränsen. Det faktum att Stasi rimmade på ”nazi” var inte bara ett utslag av östtysk humor. Den kommunistiska ungdomsorganisationen Freie Deutsche Jugend (FDJ) hade mycket gemensamt med Hitlerjugend. Militarismen i DDR och angiverisystemet var också likt starka ekon från Hitlertiden.
Tyska Demokratiska Republiken (DDR) var ”tysk” och ”republik”, men den var under inga förhållanden demokratisk.
DDR var i stället det sovjetiska kommunistiska imperiets viktigaste utpost mot väst. Östtyskland var ett sovjetiskt militärläger.
Landet kryllade av soldater från Sovjetunionen - kanske 500 000 - och det starkt rustade egna östtyska försvaret var hela tiden försatt i beredskap.
Det fanns seriösa planer att från DDR:s territorium inleda ett massivt anfall mot Västeuropa och nå Engelska kanalen inom några dygn.
I DDR fanns sovjetiska kärnvapen.
Det som inträffade på kvällen den 9 november för tjugo år sedan var i stort sett följande.
Den östtyska statsledningen i Berlin hade sammanträtt och bestämt om nya utreseregler, berättade regeringens talesman Gunther Schabowski vid en presskonferens. DDR - medborgare skulle alltså inte längre vara inlåsta.
När kommer reglerna att börja gälla? Det var den fråga som Schabowski fick av en italiensk journalist under presskonferensen den historiska kvällen.
Schabowski hade varit chefredaktör för den största tidningen i DDR, Neues Deutschland, och han om någon visste mycket om medias makt.
Trots det trasslade han till det hela.
Just den här kvällen verkade han något virrig och obestämd. Innebörden av hans svar var i varje fall att reglerna börjar gälla - omedelbart!
Kort därefter såg gränsvakterna vid Bornholmer Strasse hur tusentals östberlinare vällde fram mot posteringarna.
Knappt ett år senare hade de två tyska staterna återförenats. Den rättsliga processen mot politiker, militärer och andra representanter för DDR-styret hade inletts. Många dömdes till fängelse under villkor oerhört mycket mildare än de dömdas egna offer fått vara med om.
Murens fall för tjugo år sedan har blivit den stora symbolen för förtryckta människors längtan efter frihet.
Berlinmuren började byggas i augusti 1961. Den dåvarande DDR-ledningen med partichefen Walter Ulbricht i spetsen ville att muren skulle uppfattas som ett försvar mot den västliga fascismen och imperialismen.
Det var mycket få som svalde den lögnen.
I själva verket var muren och gränszonen mot väst en metod att stoppa massutvandringen och flykten från den tyska diktaturstaten.
DDR förlorade före murens byggande flera miljoner medborgare. Landet höll på att tömmas på mänskliga resurser.
Lösningen var att förvandla DDR till ett hårdbevakat super-fängelse.
Byggandet av det fängelset leddes av Erich Honecker, som skulle efterträda Walter Ulbricht när denne fick sparken. Honecker blev själv avsatt hösten 1989 och efterträddes av Egon Krenz, som hela tiden försvarat DDR, även sedan han avtjänat sitt fängelsestraff för delaktighet i dödandet längs landets västgräns.
I dag är muren synlig på några få platser i den stad som huserar Tysklands förbundsregering, som leds av den östtyska före detta DDR-dissidenten Angela Merkel.
De murdelar som finns kvar lockar turister från hela världen. Det säljs små bitar av muren till höga priser. Det är souvenirer som förhoppningsvis påminner ägarna om hur ett politiskt system förtryckte ett helt folk.
Men delarna av muren, småbitarna köpta av souvenirjägare, de bitarna är ju själva beviset för att det kan hända som faktiskt hände den 9 november 1989.

























































– 






































