Tappa inte bort dina läsare, Lotta Lotass
BOK
Den svarta solen
Albert Bonniers Förlag
;)
;)
Vanmakt och total hopplöshet rullar i tunga vågor över sidorna i Lotta Lotass litterära kraftprov Den svarta solen. Grått är dominerande färg. Geometriska angivelser överflödar. Ett kliniskt ljus penetrerar hallar, salar och korridorer. Ljuden är utan klang.
Anonyma människomassor väntar i ändlösa rader eller lutar sina fältgrå, sargade kroppar mot vallen vid ett fält. Fram ur anonymiteten träder enstaka män och en enda kvinna. Namn har de inte utan kallas Den andre, Skiltvakten, Han, Soldaten, Fältskärn, Eminensen och Vittnet. En tavla, en gipsbyst och en marmorskalle släpas runt, ibland virade i trådslitna filtar eller rockar. De enda övriga ting gestalterna sysslar med är en amulett och ett mynt.
Det hela är ohyggligt och pågår i ständigt återkommande
upprepningar i en mördande rytm. Först i slutstycket bryts trenden och ett
klangfullt dån breder ut sig när två människor hittat sin tillflykt hos
varandra och kan se världen ovanifrån.
Romanen är den sista i en triptyk. De två föregångarna är Den vita jorden och Den röda himlen. Boken utkommer i anspråkslös pocketupplaga, saknar sidnumrering men är uppdelad i 340 stycken som kan blandas och läsas i vilken ordning man vill. Av baksidestexten framgår att de tre romanerna har anknytning till filosofen Immanuel Kants tre kritiker. Han, ni vet, som kritiserade det rena förnuftet och betonade att varje empirisk kunskap måste bygga på vad våra sinnen säger oss. Sinnesiakttagelser dominerar också denna text, som överflödar av exakta beskrivningar, där adjektiven snavar över varandra.
Den svarta himlen är både den märkligaste och märkvärdigaste av Lotta
Lotass böcker. Hon har i den inte bara mer drastiskt än någon gång förut
kapat förtöjningarna till det vi avser med romankonst. Hon excellerar
dessutom i nyskapade ord i en utsträckning som ingen svensk författare gjort
sedan Harry Martinson.
Hennes miljöer är glasiga, skillrande eller skiffrade. I skymliga korridorer pågår intigheten. Glanska ytor skapar kyla. Det finns en kraft i dessa nybildningar, vars ljudföljder exakt skildrar det ting den beskriver. Lasig kallar hon den grå, slitna filt som är svepeduk för hennes symboler; tavlan, bysten och skallen. Luckra är väggarna. Män sitter i posityrer och ljud är rossel. Med detta tillför Lotta Lotass betydelser som svenskan hittills saknat ord för.
Den svarta solen målar fullkomligt magiskt upp en fasa, djupare än den
som finns i Dantes Divina Commedia och Kafkas Processen. Dess bilder för
tankarna till Auschwitz och den håller fram världen sådan den hotar att bli,
om vi tillåter människan att vara endast ett ting bland andra. Jag vill inte
för allt i världen ha den oläst. Men den är trots sin enkelhet alldeles för
svårgenomtränglig. Så nu längtar jag efter den Lotta Lotass som 2002 skrev
handfast, lyhört och insiktsfullt om vardagens människor i Från Gabbro till
Löväng och som 2004 naglade fast rymdålderns jagande efter vind i Tredje
flykthastigheten.
Litterära experiment måste till för att vidga gränser. Men det är genom att tala direkt och begripligt till läsaren som stenar kan sättas i rullning. Därför ropar jag till dig, Lotta Lotass. Hör du mig? Du skriver om det djupt angelägna. Därför är du livsviktig. Tappa inte bort oss, dina läsare!
I december intar Lotta Lotass stol nummer ett hos Svenska Akademien. Där hör hon hemma, kvinnan som är den i särklass mest spännande av dagens stora svenska författare.
