;)
;)
;)
– Ryktet säger att det här är landets finaste länsmuseum...
Det är torsdag förmiddag. Åsa Hallén kommer direkt från en rundvandring på Värmlands Museum.
Nu ska museistyrelsens ordförande Philip Johnsson (s) presentera henne för media. I konferensrummet har museets personal dukat upp kaffe och gräddtårta.
– Vi tror att hon blir en bra lagledare, säger Philip Johnsson, och vårt val av ny chef är ett val för framtiden.
Sen lämnar han över till den nyutnämnda museichefen.
Hon är genom sin man Måns Hallén, arkitekt och konstsmed, avlägset släkt med Maja Fjaestad (född Hallén), målaren Gustafs konstnärligt intressanta fru.
– Hon var min mans farfars syster, berättar Åsa Hallén vars en dotter döpts till just Maja.
De övriga två heter Hanna och Ella och familjen bor i ett hus i Edsleskog i norra Dalsland.
Sedan fyra år arbetar Åsa Hallén som enhetschef på Whites arkitektbyrå i Göteborg. Hon var tidigare anställd på länsmuseerna i Bohuslän och Hälsingland, och har varit knuten även till länsstyrelsernas kontor i bland annat Kalmar och Gävle.
Åsa Hallén har också arbetet som fristående konsult och tillbringat tio år i Storbritannien.
Hon är född i Umeå och växte upp där samt i Luleå och Skellefteå.
Hon är naturligtvis mycket kulturintresserad.
– Jag är intresserad av kultur i dess vidaste bemärkelse, säger hon.
Om sin blivande arbetsplats, Värmlands Museum på Sandgrundsudden i Karlstad, har hon bara lovord:
– Jättefint...otroligt vackert...båda husen är så fina! Det är en ren fröjd att få ha en sån arbetsplats! Parken är så vacker, närheten till vattnet är så vacker...
Hon har inte hunnit med att besöka museets så kallade utgårdar, det vill säga Flottningsmuseet, Långbans gruvby och de övriga mindre enheterna. Men det ska naturligtvis bli av. Liksom hon ska träffa den cirka 60 personer stora museipersonalen öga mot öga.
Som enhetschef på Whites i Göteborg har hon budgetansvar, men hon har inte behövt hantera en så stor budget som länsmuseets, cirka 36 miljoner kronor.
Hon har träffat sin företrädare Tomas Jönsson.
Har han varnat dig för nånting?
– Nej, det har han inte. Men det kanske kommer...
Åsa Hallén vill inte presentera några tankar om framtiden förrän hon har lärt känna museet och Värmland lite mer.
Det enda hon vill säga är rent allmänna men ändå nog så viktiga saker:
Värmlands Museum är ett regionalt museum och detta måste betonas och utvecklas. Det gäller även verksamheten för barn och ungdomar. Museet ska vara en angelägenhet för alla i Värmland. Museet ska synas i länet och dess folkbildande uppdrag ska lyftas fram. Det senare ligger nog Åsa Hallén varmt om hjärtat; hon har en del av sina rötter i Medlefors folkhögskola i Skellefteå.
Åsa Hallén säger sig vara en ”slukare”; hon läser ”allt”. Det betyder allt, från reklamblad till världslitteraturens klassiker. Av de stora värmländska författarna känner hon bäst till Lagerlöf och Fröding.
Med intresse har hon även läst Lars Andersson och hon verkar gilla Bengt Berg.
Hon tycker också om konst, inte bara konst av de Rackstadskonstnärer hon i viss mån är aningen släkt med (genom Maja Fjaestad!). Hon nämner även Karin och Marc Broos.
Känner du till den värmländske konstnären Bo Jonzon?
– Han är ju konstchef på museet! Nej du..!
Nej, så enkla kuggfrågor går hon inte på.
Men det där med hårda nypor, har du avskedat någon anställd nångång?
– Ja, så sent som förra vecka, säger hon med allvar, vi har gjort neddragningar på arkitektbyrån ...
De hårda nyporna kommer hon kanske att få nytta av. Stora utmaningar väntar Värmlands Museum: Ökad regionalisering och snabbt växande digitalisering samt växande internationalisering.
Allt detta och mycket därtill ingick i den ”kravprofil” som skapades för att hitta Tomas Jönssons efteträdare.
Efter många diskussioner var antalet kandidater bara fyra.
Men rekryteringsgruppen under Philip Johnssons ledning blev snabbt enig.
Det var en kandidat, en sökande som uppfyllde kraven och gav intrycket av att vara en framtidens museichef: Åsa Hallén, västerbottning, dalslänning och - snart - värmlänning.
– 
