Ett soundtrack till mitt liv
NÖJESKRÖNIKAN: Ismael Ataria
Publicerad: 2008-05-09 06:35 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:33
Jag älskar depprock och lyssnar ofta på manliga, deppresiva röster som sjunger om sina kvävda hjärtans röster till monotont malande tonlägen. Min musiksmak kommer aldrig vare sig få pris i jämställdhet eller anses som speciellt hipp eller cool. Jag har dålig koll på vad som händer i musikvärlden, orkar inte hänga med för sånt tar för mycket tid och tid är något jag plötsligt upptäckt att jag inte har obegränsat av. Jag stövlar på genom livet i mina spetsiga skor och håller band som Sisters of Mercy, Dead can dance, Bay Laurel, Fields of the Nephilim och The Cure nära mitt hjärta. De hjälper mig att hålla ut, de är mina pulsslag i en ibland tillsynes hjärtlös värld.
Mitt liv
rör sig varje dag framåt i ständiga små, svarta hjärtslag. Varje andetag jag gör innehåller en rytm som påminner och förföljer mig i spadtag som skottar bort mina steg medan jag går och tickar på den lilla urtavlan jag fått tilldelad, som i jämförelse med den stora evighetens klocktorn ter sig så obetydlig. Depprocken fångar den känslan åt mig, den skriver under ett kontrakt med livet som gör att jag orkar fortsätta.För mig
har lyssnandet på depprock aldrig handlat om att vältra sig i sin egen svärta, det handlar inte om poser och viftande med rakbladsärr. Många cyniska idioter vill säkert påstå att jag är en svartsynt misantrop på grund av mitt musikval men jag kan fan skriva under att jag med största säkerhet är gladare än vilken Markoolio-lyssnande svennebanan som helst. Depprocken är min ängel, mitt skydd. När jag sätter MP3-spelaren i örat och för tusende gången i ordningen drar igång Flood II eller For her light skapas det plötsligt ordning i mitt liv. Jag orkar ta mig framåt, orkar dra mitt liv i rätt riktning.Jag brukar
ta långa promenader på eftermiddagarna när jag slutat arbeta. Brukar ta min väg över kyrkogården, har alltid gillat att ta promenader över kyrkogården. Jag brukar då stanna till vid gravarna och låta blicken lägga ut sig över stenarna, vila över de inristade namnen och leka med tanken kring vilka som ligger där, hur deras liv såg ut. Jag brukar stå där med sänkt huvud och nynnande med i refrängen fyllas av en känsla att livet är ett mäktigt skådespel där jag har huvudrollen. Att jag i tanken då vinden dra förbi i gräset och fladdrar till min svarta jacka sådär lite coolt faktisk kan känna att jag är med i musikvideon till världens bästa depprocklåt, mitt liv.
Nöjen & evenemang
