Med kreditkortet som vapen
BOK
Jamel Hamou och Johan Schyberg
Efter Festen
(Euron & Dotter)
Efter Festen
(Euron & Dotter)
Publicerad: 2008-05-02 06:30 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:32
;)
Stureplan har blivit ett begrepp som står för våld, våldtäkter och ytlighet. Jamel Hamous och Johans Schybergs romandebut Efter Festen gör ingenting för att nyansera bilden.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX [Förstora]
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX [Förstora]
Stureplan är inte bara namnet på en plats. Det har blivit ett begrepp. Ända sedan Stureplansmorden, med Tommy Zethraeus i spetsen, har debatten om våld och våldäkter pågått. Nu senast genom de så kallade ”Stureplansprofilerna”. Men diskussionen har också handlat om människosyn och ytlighet. Ebba von Sydow kallade nyligen Stureplan för en ”köttmarknad”.
Under våren
har också skönlitterära böcker tagit klivet in på krogarna runt Svampen. För några månader sedan kom Fredrik Ljungs ”Parasiten”och nu släpps ”Efter festen” av författarparet Jamel Hamou och Johan Schyberg. Här är det just Stureplan som fenomen som står i fokus. Vi möter ett gäng killar som alla stämmer in på schablonbilden av glamourösa glidare på lyxkrogar. De är rika backslickers och societetsnarkomaner som lever för att jaga tjejer som de sen knappt minns ansiktet på, än mindre namnet. För att ”lyckas” i den här världen måste man vara snygg, bo på rätt ställe och i rätt lägenhet, ha pengar och känna rätt människor. ”Man kan aldrig bli för smal, för rik eller för solbränd”, som en av bokens karaktärer formulerar framgångsformeln.Livet mellan
festnätterna är transportsträckor av svettig sömn och ångestfyllda baksmällor. Att jobba eller plugga är ingen nödvändighet, pappas pengar räcker både till att tanka Ferrarin och att snorta kokain. Att det här livet snabbt blir tomt och innehållslöst behöver knappast sägas. Man letar snabbt efter någon slags utveckling även som läsare. Författarna har valt perspektivskiften som form. Problemet är att karaktärerna i de flesta fall liknar varann och att greppet används lite för mekaniskt. Huvudpersonerna CJ, Paul och Martin har en hel del gemensamt, även om Martin söker efter ett mer meningsfullt liv. CJ och framför allt Paul ser ned på alla andra. Tjejer, sossepack, polare. Det skulle behövts fler mänskliga drag. Däremot uppskattar jag den skruvade humorn och närvarokänslan. Språket flyter lika lätt som champagnen och drinkarna och det krävs för att föra berättelsen framåt. Men det finns inget riktigt motstånd, något som överraskar. Att det hela så småningom mynnar ut i en våldtäkt och svek som splittrar kompisgänget känns mest som en logisk följd av människosynen, drogerna och den desperata livsföringen.Men är
då Stureplan annorlunda jämfört med andra hippa nöjeskvarter i landet? Tveksamt. Skillnaden är möjligen att allt här är mer draget till sin spets. Att livet på inneställena handlar om ytlig status, utseende och raggande är inget nytt eller unikt för Östermalm. Tyvärr har jag en känsla av att det som gäller där är en slags indikatorer på vad som håller på att bli ”rätt” i övriga samhället. Är inte utseende, pengar, kontakter och stylat boende något som håller på att bli hett eftertraktat i kretsar långt bortom Stureplans polerade drinkbarer och pek-köer?Fredrik Borneskans
Nöjen & evenemang
