;)
Scana Steel Björneborg AB vill nu riva de gamla masugnarna.
– Rivningslov har erhållits och vi avser att starta rivningen snarast. Vi anser därmed saken för vår del vara utagerad, säger verkställande direktören Ingvar Winbo till Föreningen för byggnadskultur.
– Utifrån ett lokalt perspektiv är masugnarna i Björneborg unika, säger Mattias Libeck, industriantikvarie vid Värmlands museum i Karlstad.
– Scana anser inte att byggnadsvärdet är speciellt unikt. Vi har dessutom behov av detta utrymme som lagerytor, samt omklädnings- och duschutrymmen för vår personal ifall stålverket byggs ut. Då kommer stålverket att få en mera enhetlig och stilenlig byggnadsstil istället för att bestå av två separata hopbyggda delar, tillägger Ingvar Winbo.
Varje ansvarskännande industriledare
borde känna stolthet för att ha en hundrafemtioårig monumental byggnad på sitt fabriksområde som motvikt mot alla de dussintals själlösa industrier av betong, tegel och plåt som finns riket runt.Kraven och viljan att förbättra och förändra har ofta fått väga tyngre än behovet och önskan att bevara och förvalta minnet av något som varit.
Under 1860- och 70-talen uppfördes ett antal träkolsmasugnar runtom på de större bruken i Värmland, som i Borgvik, Hagfors, Nykroppa och Degerfors.
– Masugnarna vid Björneborgs bruk är dock de enda kvarvarande i sitt slag, konstaterar Mattias Libeck.
Vid de anläggningar
som finns bevarade i Sverige och som närmast kan jämföras med hyttan i Björneborg bedrivs inte länge någon industriell verksamhet. Järnhanteringen i Forsbacka i Gästrikland går tillbaka till 1500-talet och utvecklades mot slutet av 1800-talet till en storindustri, som under 1940-talet hade närmare 1000 anställda. Masugnarna var i drift till 1953 och det sista valsverket lades ner 1981.Kvar står ett imponerande industriminne som berättar om järnhanteringen från slutet av 1800-talet. Restaureringen av denna industrimiljö har uppmärksammats internationellt och Forsbacka järnverk belönades 1998 med det prestigefyllda, internationella Europa Nostra-priset för att på ett utmärkt sätt ha bidragit till kulturarvets bevarande.
Björneborgs bruk
grundades 1656. Järnet som bearbetades hämtades från olika hyttor norr om bruket. De båda masugnarna byggdes vid 1870-talets början. Samtidigt som de idag är unika är de också typiska för sin tid, som vittnen om den explosionsartade utvecklingen vid slutet av 1800-talet, såväl inom järnhanteringen som inom samhället i stort. Det var då som de stora järnverken och industriorterna växte fram, och nya tekniker för storskalig tillverkning av stål utvecklades. För detta byggdes med dåtida mått gigantiska industrianläggningar.Tackjärnsexporten
var viktig för bruket och tillkomsten av Nordvästra stambanan blev avgörande för dess fortlevnad. Hade järnvägen mellan Laxå och Kristinehamn, som blev klar 1866, fått en annan dragning hade sannolikt bygget av masugnarna i Björneborg aldrig blivit verklighet och därmed inte heller utbyggnaden av industriorten Björneborg.– Masugnspiporna är viktiga landmärken för Björneborg. Skulle de försvinna så försvinner också en del av Björneborgs särart, säger Mattias Libeck.
– Diskussioner om ett bevarande av byggnaden har förekommit i decennier och även de två senaste åren. Olika sätt för en renovering har diskuterats. Tyvärr har man inte nått ända fram och tiden har runnit iväg, säger länsantikvarie Göran Wettergren i Karlstad till Föreningen för byggnadskultur.
– Men ingen bidragsansökan har lämnats till Länsstyrelsen.
Inte heller finns masugnarna upptagna på länsstyrelsens förteckning över byggnadsminnen i Värmland.
Föreningen för byggnadskultur
i Kristinehamn har i brev vädjat till verkställande direktören Ingvar Winbo och ledningen för Scana Steel att inte använda det beviljade rivningslovet. Företagets svar är nedslående historielöst:– Scana Steel Björneborg AB är främst intresserat av bevarandet av ett kulturarv i form av företaget som funnits i 352 år. Detta görs bäst genom att bedriva en effektiv och konkurrenskraftig verksamhet som ger varaktigt arbete åt så många som möjligt av bygdens invånare – inte att fokusera på att vara museum.
Det är också svårt
att förstå hur den myndighet som vid noggrann granskning av tillgängliga fakta kunnat fatta beslut om rivning av detta kulturminne. Den myndigheten måste leva i ett sådant historielöst vakuum att den inte kan få förtjäna samhällsmedborgarnas vidare förtroende.Industriminnen och byggnadsminnesmärken i Björneborg kan medverka till att orten för framtiden bevarar sin ställning som kulturbygd och inte förvandlas till enbart en trivial och själlös förort till Kristinehamn.
Detta ansvar bör vi och samhället – också för vår egen skull och för framtiden – ha råd att visa de många generationer som levt, arbetat och strävat i Björneborg.
– 
