Från bruksorten till jättearenorna
ISHOCKEY
Knappt två mil för bilisten, säkert inte mer än hälften för en reslysten vårfågel.
Men på ett annat sätt är avståndet mycket större.
– Det är ju inte samma sport, vet du, säger Nisse Nilsson, världsmästaren i ishockey.
Han talar om hur det var då och hur det är idag.
Om bruksortens enkla lagsport jämförd med dagens mångmiljonrullning.
;)
Nisse Nilsson vid Vattugatan i Forshaga har berättat om det många gånger förr. Han gör det gärna igen.
För han var med och såg ishockeyn växa fram som en drivkraft och ett totalengagemang för en värmländsk bruksort.
Forshaga, bruksorten, liknande på så sätt många andra platser i och utanför Värmland.
Forshaga var som Grums och Bofors: Ishockeyn blev ett samhälls-kitt och jämställde brukets vd med springgrabben: Klasskillnader till trots så fanns samma hockeyintresse. Alla höll ihop och backade upp det egna laget.
– Det fanns ju inte så värst mycket mer att göra i Forshaga, säger Nisse Nilsson, för några år sedan invald i världshockeyns Hall of Fame.
Vad fanns det att göra i Forshaga dåförtiden?
Där fanns Axels bio på helgerna. Forsbergskiosken tillhandahöll godis och aftontidningar. Fribergs kafé svarade för fikat och bullarnma.
Men Fribergs kafé kom faktiskt att spela en viss roll för bruksorten Forshagas utveckling som hockeycentrum. Kaféägaren Ivar Friberg tog initiativet till att åtminstone diskutera en ”is-lada” där hockeyplanen Ängevi senare byggdes.
– Nej, det fanns ju knappt något annat och göra, upprepar Nisse Nilsson. De flesta hade inte bil. TV fanns ju inte. Radio? Ja, men det var det enda. Detta gjorde ju att hockey-kulturen blev så stor och drivande.
Någon har talat om en idrottens Saltsjöbadsanda.
Bruket, det det stora bolaget Mölnbacka-Trysil, gav laget, Forshaga IF sitt stöd. Det uppskattades av de anställda. Samhörigheten mellan hög och låg blev starkare. Nästan alla jobbade ju på bruket nere vid Klarälven.
När hockeylaget hamnade i Allsvenskan och det var match så stod
fabriken nästan stilla. En överdrift? I varje fall ingen riktigt stor sådan.
Så var det i princip överallt där ishockeyn blivit en del av bruksortens samhällsliv och kultur.
Men Forshaga var ovanligt framgångsrikt i hockey.
– Jag var i tolvårsåldern när jag började med pojkhockeyn, minns Nisse Nilsson, och på den tiden var det ju inte tal om någon vidare utrustning. Har du hört talas om halvrör?
Halvrör var skridskons stålskena och den spändes fast på pjäxorna. Det var långt, långt ifrån dagens vetenskapligt labb-utprovade och mer eller mindre skräddarsydda skridskor. Men det fungerade bra ändå. En av halvrörets bästa blev världsmästare två gånger.
Men det var väl aldrig tal om att få loss en massa pengar för hockeyspelandet i Forshaga?
– Under min karriär? Nej, nån krona då och då, det var allt. När jag bytte klubb och gick till Leksand fick jag en dalahäst och en säck mandelpotatis...
Är det sant? Svårt att veta med Nisse Nilsson. Men det är inte
alls otroligt. Rullandet med de stora summorna var otänkbart. Amatörreglerna
var hårda. Idealiteten stabil. Många av de bästa - och idag tyvärr ofta
glömda - stjärnorna hade vanliga jobb att sköta och hade ishockeyspelandet
som en hobby.
– Det var ungefär likadant på andra ställen. Vi spelade och drog storpublik - tusentals på Ängevi - och det var...ja, det var kul!
Och det var något som skapade sammanhållning på små orter.
– Idag är hockeyn en angelägenhet för städer, säger Nisse Nilsson, förr var det lite annorlunda.
Nisse Nilsson gjorde imponerande 205 landskamper.
Bengt Berg, författaren, skidåkaren, förlagsmannen, har sett knappt en procent så många hockeymatcher.
– Jag har sett två matcher i verkligheten. Den ena var mellan Viking från Hagfors och Västra Frölunda. Jag minns den mest för att Ulf Sterner - han var i Västra Frölunda då - tacklades över sargen och trillade in i en snövall...
Nej, ishockeyn blev aldrig någon stor sak för den blivande poeten i barndoms - och ungdomsårensTorsby. Svårt att säga varför. Intresset var kanske inte så glödande, och idag känns hockeyn inte värst angelägen utan mer som - och han uttrycker det så - ”en gryta som aldrig slutar att koka”.
– Hur många finaler spelar man egentligen? Sju? Då är det mycket bättre med bandy. Föredömligt mycket bättre. Där är det en final, en enda.
Vissa orter, inte minst i Värmland, satsade allt på bandy. Tillfälligheter gjorde att det blev så. I Lesjöfors var exempelvis bandyns störste uppbackare även bruksägare, baronen Gerard De Geer.
Baronen öste in både engagemang och pengar i bandylaget. Han gjorde det i åratal och resultatet blev inte alls överraskande. Lesjöfors var för allsvensk bandy vad Forshaga var inom hockeyn.
Också i Sandviken var bandyn stor.
Från Sandviken till Karlskoga flyttade den blivande konstnären Öivind Harsem år 1966.
– Idag är det hockey som gäller, jag älskar hockey! Mest för kampens skull. Kampen man mot man!
När det gäller Elitserien är Öivind Harsem klar över var han har sitt hjärta: I FBK.
Tror du att hockeyn har påverkat dig som konstnär..?
– Nja, kanske inte direkt...men jag har alltid älskat idrott. Det intresset har förstås påverkat på sätt och vis. Jag tycker nog att mitt måleri är ganska ”fysiskt” och det kan ju ha samband med idrottsintresset, säger målaren och grafikern Harsem i Karlskoga.
