En världsbokdag med rosor
KULTUR
Världsbokdagen är också Rosens dag.
Under onsdagens firades båda dagarna på Stadsbiblioteket i Karlstad.
Tonvikten låg naturligtvis på Boken.
Men medverkande författare läste texter vid ett runt bord dekorerat med ett fång rosa rosor.
Under onsdagens firades båda dagarna på Stadsbiblioteket i Karlstad.
Tonvikten låg naturligtvis på Boken.
Men medverkande författare läste texter vid ett runt bord dekorerat med ett fång rosa rosor.
Publicerad: 2008-04-23 20:10 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:31
;)
Sture Wikman, romanförfattare med intresse för historia. [Förstora]
;)
Pirkko Ahlin läste ur sin själv-biografiska bok om livet som krigsbarn från Finland.
Foto: Örjan Söderlund [Förstora]
Foto: Örjan Söderlund [Förstora]
Världsbokdagen firas den dag – 23 april – när världslitteraturen drabbades av två stora förluster.
Anita Andersson, programledare och ordförande i Värmländska Författarsällskapet, påminde publiken på Stadsbiblioteket om Ödets outgrundliga nyckfullhet:
Den 23 april år 1616, avled den spanske författaren Cervantes, mästaren som skapade Don Quijote.
Och samma dag, i en annan del av Europa, i engelska Stratford, avled William Shakespeare...
Efter att bibliotekschefen Kerstin Hed öppnat evenemanget på Stadsbiblioteket – publiken var liten, vårvädret alltför vackert – presenterades ett knippe begåvade värmländska författare. Ett inplanerat besök kunde inte genomföras; Göran Bryntesson hade fått förhinder och ersattes i all hast av Berndt Andersson. Varefter den erfarne kriminalpolisen Henry Nilsson presenterade sin debutbok, en deckare.
Flera av de medverkande var långt ifrån debutanter, snarare mycket erfarna.
Som Sture Wikman, romanförfattare med sinne för att gräva sig ner i historien, till exempel den om svensk häxtro.
På plats var också Ragnar Magnusson, romanförfattare och som sådan en av den värmländska samtidens få – den ende? – som kan kallas ”proletärförfattare”.
Urban Andersson, poeten från Arvika och Mangskog, läste dikter på mål.
Arvikabo är även Kjell ”Keeper” Emanuelsson, känd journalist, idrottshistoriker med mera. Men det är inte lika känt att ”Keeper” är upphovsmannen till det åtminstone förr i tiden, i journalistkretsar, spridda ”Keeper-språket”, en muntlig stenografi, som skapades på den tiden sportreportrar fick ringa in sina referat till tidningen.
På plats att fira Boken var också Erik Bengtsson från Karlstad.
Han är en av Värmlands intressanta nutida författare. Han började som poet på 60-talet, skrev sedan flera originalla romaner, porträtterade Degerfors IF, berättade om sitt maratonlöpande med mera.
Häromåret kom en bok om Sommarpyromanen i Karlstad.
Aktuell nu är en roman med miljöer och gestalter från amishkulturen i USA.
Gun Berger ställde en intressant fråga till publiken, som satt bekvämt i Stadsbibliotekets randiga tygsoffor: Är det möjligt att skriva en roman helt utan människor? En roman med gator och byggnader, torg och köpcentra utan människor?
– Skulle man kunna och vilja läsa en sån roman? undrade hon.
Hennes svar på den egna frågan var ett självklart – nej!
– Författare vill skriva om människor och mänskliga relationer, slog hon fast.
Och just detta präglar på olika sätt samtliga gårdagens medverkande, inte minst Pirkko Ahlin, som kom som krigsbarn från Finland under Andra världskriget och har skrivit om detta.
När en författare högläser ur sina böcker bör publiken ha möjlighet att koncentrerat och ostört lyssna.
Det är inte lätt att göra det, när Världsbokdagen arrangeras intill ett stadsbiblioteks lånedisk, där maskineriet för återlämning av böcker slamrar och har sig, där folk som inte är i publiken pratar och står i.
Kanske vore det vettigt om nästa års Världsbokdag firades i en något lugnare miljö?
Ja, det vore vettigt.
Anita Andersson, programledare och ordförande i Värmländska Författarsällskapet, påminde publiken på Stadsbiblioteket om Ödets outgrundliga nyckfullhet:
Den 23 april år 1616, avled den spanske författaren Cervantes, mästaren som skapade Don Quijote.
Och samma dag, i en annan del av Europa, i engelska Stratford, avled William Shakespeare...
Efter att bibliotekschefen Kerstin Hed öppnat evenemanget på Stadsbiblioteket – publiken var liten, vårvädret alltför vackert – presenterades ett knippe begåvade värmländska författare. Ett inplanerat besök kunde inte genomföras; Göran Bryntesson hade fått förhinder och ersattes i all hast av Berndt Andersson. Varefter den erfarne kriminalpolisen Henry Nilsson presenterade sin debutbok, en deckare.
Flera av de medverkande var långt ifrån debutanter, snarare mycket erfarna.
Som Sture Wikman, romanförfattare med sinne för att gräva sig ner i historien, till exempel den om svensk häxtro.
På plats var också Ragnar Magnusson, romanförfattare och som sådan en av den värmländska samtidens få – den ende? – som kan kallas ”proletärförfattare”.
Urban Andersson, poeten från Arvika och Mangskog, läste dikter på mål.
Arvikabo är även Kjell ”Keeper” Emanuelsson, känd journalist, idrottshistoriker med mera. Men det är inte lika känt att ”Keeper” är upphovsmannen till det åtminstone förr i tiden, i journalistkretsar, spridda ”Keeper-språket”, en muntlig stenografi, som skapades på den tiden sportreportrar fick ringa in sina referat till tidningen.
På plats att fira Boken var också Erik Bengtsson från Karlstad.
Han är en av Värmlands intressanta nutida författare. Han började som poet på 60-talet, skrev sedan flera originalla romaner, porträtterade Degerfors IF, berättade om sitt maratonlöpande med mera.
Häromåret kom en bok om Sommarpyromanen i Karlstad.
Aktuell nu är en roman med miljöer och gestalter från amishkulturen i USA.
Gun Berger ställde en intressant fråga till publiken, som satt bekvämt i Stadsbibliotekets randiga tygsoffor: Är det möjligt att skriva en roman helt utan människor? En roman med gator och byggnader, torg och köpcentra utan människor?
– Skulle man kunna och vilja läsa en sån roman? undrade hon.
Hennes svar på den egna frågan var ett självklart – nej!
– Författare vill skriva om människor och mänskliga relationer, slog hon fast.
Och just detta präglar på olika sätt samtliga gårdagens medverkande, inte minst Pirkko Ahlin, som kom som krigsbarn från Finland under Andra världskriget och har skrivit om detta.
När en författare högläser ur sina böcker bör publiken ha möjlighet att koncentrerat och ostört lyssna.
Det är inte lätt att göra det, när Världsbokdagen arrangeras intill ett stadsbiblioteks lånedisk, där maskineriet för återlämning av böcker slamrar och har sig, där folk som inte är i publiken pratar och står i.
Kanske vore det vettigt om nästa års Världsbokdag firades i en något lugnare miljö?
Ja, det vore vettigt.
