Bergdahl undersöker språkets möjligheter
Ville du nåt
Dikter, prosadikter och en kort roman
Anders Bergdahl
(Podium)
Dikter, prosadikter och en kort roman
Anders Bergdahl
(Podium)
Publicerad: 2008-03-17 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:24
Vad innebär det att undersöka språkets möjligheter? Lingvistik och semiotik i all ära,
poeterna utgör frontlinjen, de som försöker uttrycka något eller ingenting särskilt, trots det kontaminerade språket.
Fragmentering är en aktuell poetisk trend. Det kan se ut som pointillism, flimmer eller verbal konfetti, konkretism minus absurdism, språklek eller språkångest. Delvis liknar det ett syntaxuppror. Man kan vrida och vända på begreppen.
Ville du nåt heter Anders Bergdahls sjätte bok; den senaste kom 1990. Den presenteras som en språkmöjlighetsundersöning. Jag tycker om (med några få sidors undantag) Bergdahls prövande paradoxala sätt att skriva prosapoesi. I stället för att överge syntaxen använder han den för att foga samman, att förtäta sinnesintryck, känslor och tankar, någon gång absurda: ”Jag skapade likväl någonting som inte finns och höll fast vid det ungefär som katten som inte släpper Stig Järrels hand förrän den håller på att drunkna i tunnan.”
Språket står i förgrunden, men släpper igenom en del återkommande motiv, ensamma stunder vid Nyckelviken, vännens död, moderns sjukdom, den egna dubbelheten. ”Allt har som vi redan påpekat, sin motsvarighet och ingenting liknar något annat.” Atmosfären är både tät och gles, tom och överfylld, självklar och orimlig. Titeln saknar frågetecken.
”Gud är nöjd om man bara har en tallrik framför sig och ser att detta är en tallrik i högre grad är något tidigare varit tallrik.”
Ville du nåt är en samling originella texter, intensivt personliga och samtidigt anonyma. Mina försök att karaktärisera Anders Bergdahls stil och uttryck blir som synes motsägelsefulla, vilket är detsamma som att säga att författaren undviker att fastna i färdiga gjutformar och klichéer. Boken avslutas med en ”kort roman”, ett knippe halsbrytande banala skeenden och relationsmönster presenterade i resuméartade avsnitt.
Bergdahl refererar till Herakleitos och Italo Calvino. Själv kan jag komma att tänka på
Arno Schmidt och den Ronald Laing som jobbade med Knutar. Det gäller att undersöka språkets möjligheter, men det gäller också livet, som infiltrerar språket och vice versa.
poeterna utgör frontlinjen, de som försöker uttrycka något eller ingenting särskilt, trots det kontaminerade språket.
Fragmentering är en aktuell poetisk trend. Det kan se ut som pointillism, flimmer eller verbal konfetti, konkretism minus absurdism, språklek eller språkångest. Delvis liknar det ett syntaxuppror. Man kan vrida och vända på begreppen.
Ville du nåt heter Anders Bergdahls sjätte bok; den senaste kom 1990. Den presenteras som en språkmöjlighetsundersöning. Jag tycker om (med några få sidors undantag) Bergdahls prövande paradoxala sätt att skriva prosapoesi. I stället för att överge syntaxen använder han den för att foga samman, att förtäta sinnesintryck, känslor och tankar, någon gång absurda: ”Jag skapade likväl någonting som inte finns och höll fast vid det ungefär som katten som inte släpper Stig Järrels hand förrän den håller på att drunkna i tunnan.”
Språket står i förgrunden, men släpper igenom en del återkommande motiv, ensamma stunder vid Nyckelviken, vännens död, moderns sjukdom, den egna dubbelheten. ”Allt har som vi redan påpekat, sin motsvarighet och ingenting liknar något annat.” Atmosfären är både tät och gles, tom och överfylld, självklar och orimlig. Titeln saknar frågetecken.
”Gud är nöjd om man bara har en tallrik framför sig och ser att detta är en tallrik i högre grad är något tidigare varit tallrik.”
Ville du nåt är en samling originella texter, intensivt personliga och samtidigt anonyma. Mina försök att karaktärisera Anders Bergdahls stil och uttryck blir som synes motsägelsefulla, vilket är detsamma som att säga att författaren undviker att fastna i färdiga gjutformar och klichéer. Boken avslutas med en ”kort roman”, ett knippe halsbrytande banala skeenden och relationsmönster presenterade i resuméartade avsnitt.
Bergdahl refererar till Herakleitos och Italo Calvino. Själv kan jag komma att tänka på
Arno Schmidt och den Ronald Laing som jobbade med Knutar. Det gäller att undersöka språkets möjligheter, men det gäller också livet, som infiltrerar språket och vice versa.
Peter Ortman
Nöjen & evenemang
Värmlands Nysäter: Esters Cafe
Dömle: Dömle Herrgård
Karlstad: Alsters Herrgård
Hillringsberg: Hillringsbergs Folkets Park
Arvika: Arvika Konsthall Storgatan 22
Se annons: Se annons
Karlstad: Wermland Opera
....: Nysäters Buss AB
Skoghall: Karlstad Hammarö Auktionsverk
