En missunsam anklagelseakt
Myggor och tigrar
Maja Lundgren
(Bonnier)
Maja Lundgren
(Bonnier)
Publicerad: 2007-08-07 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:43
;)
Problemet med Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar är att hon aldrig på djupet undersöker de hierarkier hon utger sig för att blottlägga.
Foto: Cato Lein/Bonnier [Förstora]
Foto: Cato Lein/Bonnier [Förstora]
Omslaget på Maja Lundgrens nya bok Myggor och tigrar pryds av en detalj från Benvenuto Cellinis berömda Perseus-staty: den nakne, muskulöse gudahjälten som stolt lyfter sin trofé – Medusas avhuggna huvud. Det är en rå, symbolladdad bild. Den illustrerar ett könspolitiskt tema: mannen som tystar kvinnan med våld. Möjligen delvis ett bokstavligt våld, men framför allt, tror jag, ett bildligt, strukturellt våld.
Myggor och tigrar är en 509 sidor lång uppgörelse med två olika slags patriarkala maktgrupperingar: dels Neapels camorrister (alltså maffian) och dels den svenska kulturmaffian. Någon fiktion är det inte tal om; Lundgren betonar att detta är en autentisk berättelse, skriven utifrån egen erfarenhet. Och visst, hon har bott i Neapel och på nära håll sett camorrans agerande och hon har skrivit litteraturkritik på Sveriges största kvällstidning.
Som ni kanske redan sett i diverse kvällstidningsutspel är det den svenska kulturmaffian, och framför allt underavdelningen på Aftonbladets kulturredaktion, som råkar värst ut. Det är dock inte enkelt att utröna vilka de farligaste skurkarna är, eftersom kulturbranschen tycks krylla av dem.
Men en av de värsta är, enligt Ljunggren, Håkan Jaensson, kulturredaktör på Aftonbladet. Han styr och ställer på sin redaktion och gör allt han kan för att hålla farliga, kvinnliga skribenter från sin sida.
Till sin hjälp har han kritikerna och kvinnohatarna Pelle Andersson och Anders Paulrud. Denna trio ska, enligt Myggor och tigrar, utgöra stommen i det ”manliga politiska prästerskap”, som helt dominerar Aftonbladets kulturredaktion. Åsa Lindeborg, för övrigt en av Lundgrens rivaler, ska snarare ses som undantaget som bekräftar regeln.
Och värre blir det. Lundgren berättar hur hon under sin tid som vikarie på tidningen blir utsatt för sexistiska gliringar, ovälkomna stjärtnyp och – värst av allt – att hennes chef ger sig på henne genom sexistiska meddelanden dolda i rubriker och ingresser på kultursidan.
Det är långsökt, medger hon, men i allra högsta grad medvetet. Dessutom tvingas hon stå ut med degraderande uppgifter som att korrekturläsa texter av John Pilger.
Redaktör Jaensson tycks alldeles ha glömt bort vilken begåvning han har att göra med; ”Sveriges mest musikaliska stilist, en förnyare av litteraturkritiken” och ”den enda som inte tassade och ljög” är några av de epitet som Lundgren tillskriver sig själv.
När hon är klar med Aftonbladets kulturredaktion fortsätter hon med sina svenska författarkollegor. Det är en gemen grupp där avundsjuka, elakheter och grov sexism frodas – exempelvis på Aftonbladets och Bonniers fester.
Här dväljes skurkar som Björn Ranelid och Carl-Johan Vallgren, den förljugna kärlekens hångrinande apostlar. Den senare har med sin roman Den vidunderliga kärlekens historia skapat ”ett tunt skinn av hyckleri över en rå soppa”.
Precis lika simpel – om inte ännu värre – är Tomas Lappalainen, vilken liksom Lundgren själv intresserar sig för Neapels camorra. Han är – liksom de flesta andra manliga författare – manipulativ, sadistisk och småaktig. I alla fall enligt Maja Lundgren.
Vid det här laget har ni förstått vart jag vill komma: det är grova och högst besynnerliga anklagelser som författaren riktar mot sina kollegor.
Finns det någon sanning i dem? Tja, ett par saker kan man konstatera: Aftonbladets kultursida har en manlig chef och övervägande manliga skribenter. Och visst, litteraturbranschen har av tradition en viss manlig dominans. Det är tämligen uppenbart, även om en del makthavare också är kvinnor.
Då återstår Lundgrens övriga anklagelser. Präglas arbetet på Aftonbladet verkligen av ett sådant kvinnohat? Jag tvivlar – och det av anledningar som Lundgren själv framför. Hon är knappast någon opartisk betraktare, utan i alla högsta grad en medaktör. Flera av dem hon beskriver som skurkar – Håkan Jaensson, Tomas Lappalainen och Stig Larsson – är män som hon, enligt egen utsago, har haft uppslitande kärlekshistorier med.
Motiven bakom hennes anklagelser kan således mycket väl antas vara privata. Ungefär lika personliga och småaktiga motiv tycks hon ha när hon ger sig på författarkollegor som Hans Gunnarsson och Carl-Johan Vallgren. Det handlar, tror jag, om konkurrens och uteblivet Augustpris.
Myggor och tigrar är alltså – åtminstone stundtals – en koleriskt rättshaveristisk och missunnsam anklagelseakt, riktad mot chefer, arbetskamrater, konkurrenter och före detta älskare.
Men det är inte hela bilden. Merparten av tiden befinner sig författaren i maffians Neapel, ”i hjärtat av Di Biasis rike”. Här härskar en annan sorts patriarkal ordning, som Lundgren betraktar med en närmast socialantropologisk distans.
Tonfallet är mer nerskruvat och sansat. Författaren sitter för det mesta vid fönstret och ser på hur smågangstrarna lever sina liv ute på gatan. De far förbi på sina knattrande vespor, besöker den lokala bordellen eller säljer knark i gathörnen.
Ibland drabbar camorrister från olika klaner samman och pistolskott ekar i kvarteret. Lundgren iakttar fascinerat men sakligt händelserna i sin napolitanska omgivning.
Hon ägnar sig också åt maffiasvärmerier och blir på håll förälskad i Enzo, den halvskumme grönsakshandlaren runt hörnet.
Lagd bredvid angreppen mot Aftonbladet och författarkollegorna blir berättelsen om maffians Neapel besynnerlig. Jag antar att man ska dra en parallell; patriarkatets makt brer ut sig över allt, i alla strukturer, i både Sverige och Italien. Tja, kanske det. Problemet är bara att Lundgren aldrig på djupet undersöker de hierarkier hon utger sig för att blottlägga. I Neapel tittar hon mest ut genom fönstret (det blir emellanåt riktigt långtråkigt) och i sina attacker mot den svenska ”kulturmaffian” sysslar hon mest med privata vendettor.
När jag först intresserade mig för Myggor och tigrar hoppades jag på en dräpande, satirisk roman om den svenska kulturbranschen. Något sådant har Lundgren tyvärr inte åstadkommit.
Myggor och tigrar är en 509 sidor lång uppgörelse med två olika slags patriarkala maktgrupperingar: dels Neapels camorrister (alltså maffian) och dels den svenska kulturmaffian. Någon fiktion är det inte tal om; Lundgren betonar att detta är en autentisk berättelse, skriven utifrån egen erfarenhet. Och visst, hon har bott i Neapel och på nära håll sett camorrans agerande och hon har skrivit litteraturkritik på Sveriges största kvällstidning.
Som ni kanske redan sett i diverse kvällstidningsutspel är det den svenska kulturmaffian, och framför allt underavdelningen på Aftonbladets kulturredaktion, som råkar värst ut. Det är dock inte enkelt att utröna vilka de farligaste skurkarna är, eftersom kulturbranschen tycks krylla av dem.
Men en av de värsta är, enligt Ljunggren, Håkan Jaensson, kulturredaktör på Aftonbladet. Han styr och ställer på sin redaktion och gör allt han kan för att hålla farliga, kvinnliga skribenter från sin sida.
Till sin hjälp har han kritikerna och kvinnohatarna Pelle Andersson och Anders Paulrud. Denna trio ska, enligt Myggor och tigrar, utgöra stommen i det ”manliga politiska prästerskap”, som helt dominerar Aftonbladets kulturredaktion. Åsa Lindeborg, för övrigt en av Lundgrens rivaler, ska snarare ses som undantaget som bekräftar regeln.
Och värre blir det. Lundgren berättar hur hon under sin tid som vikarie på tidningen blir utsatt för sexistiska gliringar, ovälkomna stjärtnyp och – värst av allt – att hennes chef ger sig på henne genom sexistiska meddelanden dolda i rubriker och ingresser på kultursidan.
Det är långsökt, medger hon, men i allra högsta grad medvetet. Dessutom tvingas hon stå ut med degraderande uppgifter som att korrekturläsa texter av John Pilger.
Redaktör Jaensson tycks alldeles ha glömt bort vilken begåvning han har att göra med; ”Sveriges mest musikaliska stilist, en förnyare av litteraturkritiken” och ”den enda som inte tassade och ljög” är några av de epitet som Lundgren tillskriver sig själv.
När hon är klar med Aftonbladets kulturredaktion fortsätter hon med sina svenska författarkollegor. Det är en gemen grupp där avundsjuka, elakheter och grov sexism frodas – exempelvis på Aftonbladets och Bonniers fester.
Här dväljes skurkar som Björn Ranelid och Carl-Johan Vallgren, den förljugna kärlekens hångrinande apostlar. Den senare har med sin roman Den vidunderliga kärlekens historia skapat ”ett tunt skinn av hyckleri över en rå soppa”.
Precis lika simpel – om inte ännu värre – är Tomas Lappalainen, vilken liksom Lundgren själv intresserar sig för Neapels camorra. Han är – liksom de flesta andra manliga författare – manipulativ, sadistisk och småaktig. I alla fall enligt Maja Lundgren.
Vid det här laget har ni förstått vart jag vill komma: det är grova och högst besynnerliga anklagelser som författaren riktar mot sina kollegor.
Finns det någon sanning i dem? Tja, ett par saker kan man konstatera: Aftonbladets kultursida har en manlig chef och övervägande manliga skribenter. Och visst, litteraturbranschen har av tradition en viss manlig dominans. Det är tämligen uppenbart, även om en del makthavare också är kvinnor.
Då återstår Lundgrens övriga anklagelser. Präglas arbetet på Aftonbladet verkligen av ett sådant kvinnohat? Jag tvivlar – och det av anledningar som Lundgren själv framför. Hon är knappast någon opartisk betraktare, utan i alla högsta grad en medaktör. Flera av dem hon beskriver som skurkar – Håkan Jaensson, Tomas Lappalainen och Stig Larsson – är män som hon, enligt egen utsago, har haft uppslitande kärlekshistorier med.
Motiven bakom hennes anklagelser kan således mycket väl antas vara privata. Ungefär lika personliga och småaktiga motiv tycks hon ha när hon ger sig på författarkollegor som Hans Gunnarsson och Carl-Johan Vallgren. Det handlar, tror jag, om konkurrens och uteblivet Augustpris.
Myggor och tigrar är alltså – åtminstone stundtals – en koleriskt rättshaveristisk och missunnsam anklagelseakt, riktad mot chefer, arbetskamrater, konkurrenter och före detta älskare.
Men det är inte hela bilden. Merparten av tiden befinner sig författaren i maffians Neapel, ”i hjärtat av Di Biasis rike”. Här härskar en annan sorts patriarkal ordning, som Lundgren betraktar med en närmast socialantropologisk distans.
Tonfallet är mer nerskruvat och sansat. Författaren sitter för det mesta vid fönstret och ser på hur smågangstrarna lever sina liv ute på gatan. De far förbi på sina knattrande vespor, besöker den lokala bordellen eller säljer knark i gathörnen.
Ibland drabbar camorrister från olika klaner samman och pistolskott ekar i kvarteret. Lundgren iakttar fascinerat men sakligt händelserna i sin napolitanska omgivning.
Hon ägnar sig också åt maffiasvärmerier och blir på håll förälskad i Enzo, den halvskumme grönsakshandlaren runt hörnet.
Lagd bredvid angreppen mot Aftonbladet och författarkollegorna blir berättelsen om maffians Neapel besynnerlig. Jag antar att man ska dra en parallell; patriarkatets makt brer ut sig över allt, i alla strukturer, i både Sverige och Italien. Tja, kanske det. Problemet är bara att Lundgren aldrig på djupet undersöker de hierarkier hon utger sig för att blottlägga. I Neapel tittar hon mest ut genom fönstret (det blir emellanåt riktigt långtråkigt) och i sina attacker mot den svenska ”kulturmaffian” sysslar hon mest med privata vendettor.
När jag först intresserade mig för Myggor och tigrar hoppades jag på en dräpande, satirisk roman om den svenska kulturbranschen. Något sådant har Lundgren tyvärr inte åstadkommit.
Petter Bengtsson
Nöjen & evenemang
