En helt lysande herrgårdssägen
Teater En herrgårdssägenav Selma Lagerlöf Dramatisering och regi: Leif Stinnerbom Scenografi: Lars Jacob Jakobsson Musik: Magnus Stinnerbom
”En herrgårdssägen” är nog det bästa som Västanå Teater har gjort. I uppsättningen finns enormt mycket dans och nyskriven spelmans- och folkmusik. Dräkterna glittrar och lyser och gör det i färger och mönster som understryker symboliken.
Och Selma Lagerlöfs text: Den har dramatiserats så att Selma själv skulle ha nickat belåtet.
Så missa inte detta sommarens vackraste värmländska äventyr. Platsen är Berättarladan i Rottneros.
Och Selma Lagerlöfs text: Den har dramatiserats så att Selma själv skulle ha nickat belåtet.
Så missa inte detta sommarens vackraste värmländska äventyr. Platsen är Berättarladan i Rottneros.
Publicerad: 2007-06-25 06:53 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:35
;)
Tivoliparet Blomgren (Björn Söderbäck och Anki Larsson) kommer åkandes i "hästdragen" vagn.
Foto: Västanå Teater [Förstora]
Foto: Västanå Teater [Förstora]
;)
Getabocken (Henrik Norlén) och Ingrid Berg (Mirja Turestedt).
Foto: Västanå Teater [Förstora]
Foto: Västanå Teater [Förstora]
;)
Mirja Turestedt och Ola Stinnerbom, den senare i rollen som katt.
Foto: Västanå Teater [Förstora]
Foto: Västanå Teater [Förstora]
”En herrgårdssägen” (1899) är berättelsen om en student och arvtagare till ett bruk, Gunnar Hede.
Gunnar förslösar sina dar i Uppsala. Musiken har honom i sin makt, fiolen är hans allt.
Men därhemma förfaller Munkhyttan, godset han ska ta över.
Jakob Hultcrantz Hansson som Gunnar Hede kan inte spela fiol och samtidigt agera på den vidsträckta scenen i Berättarladan.
Därför har regissören och manusförfattaren Leif Stinnerbom skapat en musikens ”stuntman”, en skugga, Lars Warnstad. Han är klädd i liknande kläder som Gunnar Hede – grått med ett ljusgrönt fält på bröstet.
Det är Warnstads fiol som arbetar på medan Jakob Hultcrantz Hansson spelar luftfiol.
I inledningsscenen sekunderas de av övriga musiker. Det blir ett ofantligt tryck i musiken!
Men det är november och vintern kommer och hjorden med djur dör.
Nära nog dör gör också Gunnar Hedes förnuft. Han får en psykisk kollaps av eländet och börjar dra omkring på bygderna, skygg, rädd för djur, i synnerhet för getter. De grymma människorna kletar snabbt nog fast ett öknamn på honom: Getabocken (Henrik Norlén).
I spelet finns en ljusgestalt, Ingrid Berg (Mirja Turestedt). Ingrid drar också hon omkring på bygderna, med Gunnar Hede och med de fantastiskt utstyrda tivoliartisterna Blomgren (Anki Larsson och Björn Söderbäck).
Ingrid drabbas också hon av psykos, starkare och farligare än Gunnar. Hon betraktas som död och begravs.
Men någon kommer och spelar henne till Livet...
Där väntas den förkomne Gunnar snart hem. Hem kommer han som trashank och kringvandrande gårdfariahndlare. Hans psyke är låst i rollen som Getabocken, men Ingrid gör på sitt sätt vad en fiolspelare gjorde med henne : Hon förlöser honom ur hans psykiska fångenskap.
Det sker under en av uppsättningens starkaste scener. Och det finns gott om såna. Bland annat den underbara pantominen där Mirja Turestedt berättar sitt äventyr för makarna Blomgren, tivoliartisterna. Det är en av de finaste scener som Västanå Teater har presterat.
Men det finns också annat. Som när Ola Stinnerbom, Dödgrävaren, på sitt sätt ska berätta om hur han upptäckte den skendöda Ingrid Berg:
Det är inte så ofta man får se en dansare förvandlas till roterande korkskruv.
Som alltid har Leif Stinnerbom lagt in en överraskningseffekt. Var redo...
Scenografin är av Lars Jacob Jakobsson, Magnus Stinnerbom har gjort musiken, och Inger Hallström Stinnerbom är den som skapat alla dessa underbara dräkter.
Tillsammans med alla övriga och – framför allt – regissören har de gjort en teaterföresträllning utan like.
Den som vill skratta och gråta, rysa av skräck och välbehaga har ett givet resmål i sommar.
Gunnar förslösar sina dar i Uppsala. Musiken har honom i sin makt, fiolen är hans allt.
Men därhemma förfaller Munkhyttan, godset han ska ta över.
Jakob Hultcrantz Hansson som Gunnar Hede kan inte spela fiol och samtidigt agera på den vidsträckta scenen i Berättarladan.
Därför har regissören och manusförfattaren Leif Stinnerbom skapat en musikens ”stuntman”, en skugga, Lars Warnstad. Han är klädd i liknande kläder som Gunnar Hede – grått med ett ljusgrönt fält på bröstet.
Det är Warnstads fiol som arbetar på medan Jakob Hultcrantz Hansson spelar luftfiol.
I inledningsscenen sekunderas de av övriga musiker. Det blir ett ofantligt tryck i musiken!
Gunnar Hede kommer
till nån sorts insikt om att han måste rädda Munkhyttan i västra Dalarna. Därför skaffar han en hjord med getter och driver den från norra Sverige ner mot marknaderna.Men det är november och vintern kommer och hjorden med djur dör.
Nära nog dör gör också Gunnar Hedes förnuft. Han får en psykisk kollaps av eländet och börjar dra omkring på bygderna, skygg, rädd för djur, i synnerhet för getter. De grymma människorna kletar snabbt nog fast ett öknamn på honom: Getabocken (Henrik Norlén).
I spelet finns en ljusgestalt, Ingrid Berg (Mirja Turestedt). Ingrid drar också hon omkring på bygderna, med Gunnar Hede och med de fantastiskt utstyrda tivoliartisterna Blomgren (Anki Larsson och Björn Söderbäck).
Ingrid drabbas också hon av psykos, starkare och farligare än Gunnar. Hon betraktas som död och begravs.
Men någon kommer och spelar henne till Livet...
Ingrid hamnar
– Selma Lagerlöf hade visst sinne för det dramatiska – på Munkhyttan!Där väntas den förkomne Gunnar snart hem. Hem kommer han som trashank och kringvandrande gårdfariahndlare. Hans psyke är låst i rollen som Getabocken, men Ingrid gör på sitt sätt vad en fiolspelare gjorde med henne : Hon förlöser honom ur hans psykiska fångenskap.
Det sker under en av uppsättningens starkaste scener. Och det finns gott om såna. Bland annat den underbara pantominen där Mirja Turestedt berättar sitt äventyr för makarna Blomgren, tivoliartisterna. Det är en av de finaste scener som Västanå Teater har presterat.
Men det finns också annat. Som när Ola Stinnerbom, Dödgrävaren, på sitt sätt ska berätta om hur han upptäckte den skendöda Ingrid Berg:
Det är inte så ofta man får se en dansare förvandlas till roterande korkskruv.
Fladdermöss är inte
de mest älskade djuren. I denna uppsättning av ”En herrgårdssägen” tillhör de sorgens symboler. Och fru Sorg (Hanna Kulle) framkallar tillsammans med dansare och musiker de mest nattsvarta känslor.Som alltid har Leif Stinnerbom lagt in en överraskningseffekt. Var redo...
Scenografin är av Lars Jacob Jakobsson, Magnus Stinnerbom har gjort musiken, och Inger Hallström Stinnerbom är den som skapat alla dessa underbara dräkter.
Tillsammans med alla övriga och – framför allt – regissören har de gjort en teaterföresträllning utan like.
Den som vill skratta och gråta, rysa av skräck och välbehaga har ett givet resmål i sommar.
MATS DAHLBERG
Nöjen & evenemang
