En vårsalong som mått bra av hårdare tuktning
Konst: Måleriet lever och fotokonsten gör entré genom två unga begåvade tjejer
Det kan inte ha varit alldeles enkelt att hänga årets vårsalong som innehåller över 150 bilder och skulpturer. Inte för att uttrycken spretar mer än vanligt utan just beroende på mängden. Det är helt enkelt för mycket för att det ska bli en bra utställning så ur den synvinkeln skulle bortåt en tredjedel plockats bort och det utan större saknad från andra än de mest närstående.
Publicerad: 2007-04-11 11:09 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:19
;)
Mot stan, olja av Pirkko Knuutinen [Förstora]
;)
Kvinna med kräfta, olja av Meline Höijer Schou
Foto: Stig Adolfsson [Förstora]
Foto: Stig Adolfsson [Förstora]
;)
Växthus I, kol, pastell av Dan Lekberg [Förstora]
;)
Utan titel IV, collage av Birgit Månsbacka [Förstora]
;)
Solen, månen och...I, oljekrita av Christer Norrström [Förstora]
;)
Lyrisk afton, olja av Annika Nielsen [Förstora]
;)
Toul Sleng, Kambodja, olja av Lolo Almlöf [Förstora]
;)
Evertebrater III, akvarell av Sanna Andersson [Förstora]
;)
Kvinna med maskansikte, blandteknik av Eira Atterfors [Förstora]
;)
Ungkarlens tvätt, akvarell av Eva Bäcklinder [Förstora]
;)
Det här lilla paradiset, akryl av Churaman Gasanova [Förstora]
;)
S.al Lad, urklipp i akvarell av Christina Holm [Förstora]
Annars är det rent allmänt hygglig kvalité på merparten av verken. En hel del är riktigt bra eller har något eget, annat är inte lika intressant. Och med detta generella omdöme om vårsalongen kan det vara dags att gå in på enskildheter.
Skulle det varit en idrottstävling skulle jag placerat Meline Höijer Schou, Eira Atterfors och Sisela Rosén Ignatkova på de tre pallplatserna.
Eira Atterfors har med fyra teckningar i blandteknik. Fyra kantiga ansikten utförda med nån sorts knotig envishet i dämpad, mustig färgskala. Det är inte avkönat modellvackert utan bär den skönhet som en stark inre övertygelse kan förmedla.
Sisela Rosén Ignatkova fick med alla sina fem inlämnade collage och de visar att hon blivit ännu säkrare som konstnär jämfört med tidigare vårsalonger. Fem läckra abstrakta kompositioner som vittnar om precisionens betydelse när det gäller att sammanställa geometriska former så smakfullt som möjligt.
Och sen kan man göra vågen för att Dan Lekberg åter visar sig på en vårsalong. De två teckningarna med titeln Växthus tillhör förvisso inte det allra bästa Dan Lekberg gjort men eftersom han aldrig är sämre än bra pryder de mer än väl sin plats i hallen.
Christer Norrström har med tre teckningar i oljekrita och det är som vanligt dekorativa abstrakta kompositioner. Snyggt och prydligt.
Annika Nielsen är årets hedersutställare och hon ställer ut skulpturer och bilder. Möjligen är det mer korrekt att säga djur och bilder. Och djuren, som de två pratkvarnarna, väcker stilla leenden och må bra-känslor. Det gör också den frejdiga punkkatten som är en häftig uppenbarelse. När det gäller måleriet balanserar Annika Nielsen på slak lina. Lyrisk afton är vild och vildsint med lågstadiegranar och full attack och den gillar jag starkt eftersom den har nåt okuvligt eget. Andra bilder, som Rädda haren blev kvar och Räddad hare, är bara slafsigt måleri.
Det gör inte Pirkko Knuutinens målning Mot stan som utstrålar ren och skär målarglädje och naivistisk charm. I ungefär samma terräng rör sig Michael Taxén vars två målningar också har något eget.
Gertrud Saméns Vinter är utsökt akvarellmåleri, skirt och sprött, och även Solveig Andrésen är en styv akvarellmålare. Det visar hon framförallt i Rummet och Vilket rum?
Sanna Andersson är representerad av två bilder, Evertebrater I och III, som visar olika typer av skalbaggar. Det är saftigt och lyriskt och såpass bra att det skulle varit trevligt att se hela den eventuella kollektion som numreringen antyder funnits.
Churaman Gasanova har med två bilder som enklast kan sammanfattas med orden somrigt, dekorativt och pointillistiskt. Per Perssons oljepastell Bergknalle tillhör också den skara bilder som är värda några extra ögonblick och detsamma kan sägas om Eva Bäcklinders akvarell Ungkarlens tvätt.
Grafiken är inte särskilt väl representerad men Mona E Gustafssons triptyk Fantasi har något visst och det har också Sophie Willers lekfullt kantiga hundar.
Anna-Karin Nyqvist deltar med tre blyertsteckningar på grå kartong. Hon bjuder på en flyktig linjeföring som ligger någonstans mellan skissens friskhet och karikatyrens förenkling.
Inger Vennerström har fått med två verk i kol och akryl, kallade Kungen I och II. Två porträtt där hon delar bildytan och därmed ansiktet för att omedelbart sätta samman halvorna. Delade, sammanfogade med minimal misspassning och ändå inte en glasklar helhet. Märkligt och intressant.
Bengt Wetterberg tar som vanligt saker och ting på djupaste allvar och lockar därmed fram förtjusta fniss hos åskådarna. Han är nog den finurligaste konstnär som ställt ut på Vårsalongen på mången god dag.
Skulle det varit en idrottstävling skulle jag placerat Meline Höijer Schou, Eira Atterfors och Sisela Rosén Ignatkova på de tre pallplatserna.
Meline Höijer Schou
visar två målningar och de är djupt förankrade i traditionen och ändå samtida. Ett klassiskt måleri vilket gör Meline Höijer Schou till en av allt flera som på senare år uttryckligen dementerat påståendet att måleriet är dött. Men liket lever och är piggare än på mången god dag.Eira Atterfors har med fyra teckningar i blandteknik. Fyra kantiga ansikten utförda med nån sorts knotig envishet i dämpad, mustig färgskala. Det är inte avkönat modellvackert utan bär den skönhet som en stark inre övertygelse kan förmedla.
Sisela Rosén Ignatkova fick med alla sina fem inlämnade collage och de visar att hon blivit ännu säkrare som konstnär jämfört med tidigare vårsalonger. Fem läckra abstrakta kompositioner som vittnar om precisionens betydelse när det gäller att sammanställa geometriska former så smakfullt som möjligt.
Men det finns mycket mer att titta på.
Birgit Månsbacka har även hon fått med alla sina fem inlämnade collage. Och det är bilder som anknyter till dem hon gjort de senaste fem, tio åren men ändå bär spår av något nytt. Det nya ligger inte i formerna utan kan mera anas. Det finns en annan andning i bilderna, en lugnare eller möjligtvis mer förtröstansfull ton. Som den som kommit till insikt och ser igenom vardagens bråte för att koncentrera sig på väsentligheterna kan tillägna sig.Och sen kan man göra vågen för att Dan Lekberg åter visar sig på en vårsalong. De två teckningarna med titeln Växthus tillhör förvisso inte det allra bästa Dan Lekberg gjort men eftersom han aldrig är sämre än bra pryder de mer än väl sin plats i hallen.
Christer Norrström har med tre teckningar i oljekrita och det är som vanligt dekorativa abstrakta kompositioner. Snyggt och prydligt.
Annika Nielsen är årets hedersutställare och hon ställer ut skulpturer och bilder. Möjligen är det mer korrekt att säga djur och bilder. Och djuren, som de två pratkvarnarna, väcker stilla leenden och må bra-känslor. Det gör också den frejdiga punkkatten som är en häftig uppenbarelse. När det gäller måleriet balanserar Annika Nielsen på slak lina. Lyrisk afton är vild och vildsint med lågstadiegranar och full attack och den gillar jag starkt eftersom den har nåt okuvligt eget. Andra bilder, som Rädda haren blev kvar och Räddad hare, är bara slafsigt måleri.
Lollo Almlöfs målning Toul Sleng, Kambodja
är värt några extra minuters studium. Målningen kan avnjutas för dess måleriska kvalitéer men motivet kittlar också nyfikenheten. Varför står de här två kvinnorna bredvid varann? Kan man ana ett svagt Mona-Lisa-leende i den vänstras mungipa? Är det blod som droppar från högra kvinnans öga? Varför är de numrerade? En fascinerande målning som väcker frågor som kliar som myggbett.Det gör inte Pirkko Knuutinens målning Mot stan som utstrålar ren och skär målarglädje och naivistisk charm. I ungefär samma terräng rör sig Michael Taxén vars två målningar också har något eget.
Gertrud Saméns Vinter är utsökt akvarellmåleri, skirt och sprött, och även Solveig Andrésen är en styv akvarellmålare. Det visar hon framförallt i Rummet och Vilket rum?
Sanna Andersson är representerad av två bilder, Evertebrater I och III, som visar olika typer av skalbaggar. Det är saftigt och lyriskt och såpass bra att det skulle varit trevligt att se hela den eventuella kollektion som numreringen antyder funnits.
Churaman Gasanova har med två bilder som enklast kan sammanfattas med orden somrigt, dekorativt och pointillistiskt. Per Perssons oljepastell Bergknalle tillhör också den skara bilder som är värda några extra ögonblick och detsamma kan sägas om Eva Bäcklinders akvarell Ungkarlens tvätt.
Fotokonsten gör entré på allvar
på Vårsalongen genom de två serier som Jennifer Olsson och Susanna Heikkinen bidrar med. Båda är födda 1989 och deras bildsviter, som är väldigt olika sinsemellan, har det gemensamt att bilderna vittnar om konstnärlig begåvning.Grafiken är inte särskilt väl representerad men Mona E Gustafssons triptyk Fantasi har något visst och det har också Sophie Willers lekfullt kantiga hundar.
Anna-Karin Nyqvist deltar med tre blyertsteckningar på grå kartong. Hon bjuder på en flyktig linjeföring som ligger någonstans mellan skissens friskhet och karikatyrens förenkling.
Inger Vennerström har fått med två verk i kol och akryl, kallade Kungen I och II. Två porträtt där hon delar bildytan och därmed ansiktet för att omedelbart sätta samman halvorna. Delade, sammanfogade med minimal misspassning och ändå inte en glasklar helhet. Märkligt och intressant.
Bengt Wetterberg tar som vanligt saker och ting på djupaste allvar och lockar därmed fram förtjusta fniss hos åskådarna. Han är nog den finurligaste konstnär som ställt ut på Vårsalongen på mången god dag.
Nöjen & evenemang
