När konsten kom till byn

För inte alltför länge sedan fanns det politiker i Sverige som ansåg att konst och kultur var viktigt för ett lands, ett läns eller en kommuns utveckling. Man skrev inte detta pliktskyldigt i olika kulturplaner utan man menade det på allvar och det omsattes i politiska beslut.

Man satte en ära i att vara modern och ligga i frontlinjen i samhällsutvecklingen och där konsten och kulturen var ett av verktygen. Detta var förvisso inte alltid av godo. I flera fall innebar det att hela kvarter av fina gamla hus jämnades med marken och ersattes av moderna betongkolosser.

Kristinehamn var bara en kommun i raden som drabbades. Men bläddrar man i böcker om svensk arkitekturhistoria så finner man betydande byggnader som i dag är ikoner inom svensk arkitektur. Den del av arbetarrörelsen som utgjordes av kooperationen med sina konsumbutiker låg även de i arkitekturens framkant.

När man byggde hyreshus byggdes samtidigt in konstateljéer. Konsten och konstnärerna skulle finnas och verka som ett naturligt och viktigt inslag i människornas vardag. Ur denna ambition växte också organisationer som exempelvis Riksteatern och Riksutställningar fram.

Det kulturella utbud som erbjöds storstadsborna skulle även folk i resten av landet få ta del av. De var viktigt ur ett rättviseperspektiv men också ur ett demokratiskt perspektiv och inte minst ur ett folkbildningsperspektiv.

Man insåg att konsten inte alltid var lätt att ta till sig, vilket heller inte var meningen. Det som är i frontlinjen av en utveckling, oavsett område, är oftast inte allmängods. Det nyskapande är experimentellt och kan snarare liknas vid forskning. Det fanns emellertid en tro på att alla kunde lära sig att ta till sig även avancerade utryck i kulturen. Man ansåg det vara viktigt för utvecklandet av en människas själ och intellekt och därmed också för samhället som helhet.

För ett antal år sedan försökte jag och konstnären Ernst Billgren att få till ett samarbete med klädeskedjan JC. Vi hade ett helt koncept klart som handlade om att några betydande svenska konstnärer i samarbete med JC’s egna designers skulle få arbeta fram en kollektion i en begränsad upplaga. Projektet realiserades aldrig eftersom det visade sig att JC inte ville satsa på något som inte var mainstream för där fanns inga pengar att hämta.

De stora pengarna hämtas hem först när det nyskapande och experimentella blivit mainstream, det vill säga ett antal led bakom det nyskapande. JC hade naturligtvis rätt. Det är så det fungerar, vare sig det gäller konst eller kläder. Det som säljer i de breda folklagren är oftast mainstream. Det behöver inte alls vara dåligt men det bekräftar mer än ifrågasätter och det konserverar mer än utvecklar. Det är inget fel med detta. Det behövs också.

Det finns en växelverkan. För de allra flesta har det som kunnat definieras som mainstream också varit en ingång till det mer avancerade. Det avancerade inspirerar det som är mainstream och en förutsättning för den senares existens. Ikea hade inte blivit en så stor framgång eller kanske ens existerat om det inte funnits nyskapande formgivare.

Några år efter att jag och Ernst försökt skapa något nytt med kläder började klädkedjan HM bjuda in betydande internationella designers för att designa en kollektion i begränsad upplaga. Det blev en formidabel succé. Jag tror inte att min och Ernst idé hade blivit en kioskvältare men jag är helt säker att det hade utvecklat JC:s varumärke, om man nu ska prata i marknadstermer.

Jag tror också att ett samarbete med några betydande svenska konstnärer hade fört med sig en massa input till JC’s verksamhet och inte minst till deras egna designers . Det hade också varit folkbildande eftersom svenska konstnärers tankar och idéer skulle exponeras på ett helt nytt sätt och möta nya grupper av människor .

De konstnärer som vägrar anpassa sin konst efter vad som säljer bra och som därmed också gör betydande insatser för konstens utveckling finansieras idag mestadels av offentliga medel samt av en inte helt obetydlig skara entusiastiska samlare. Denna samlade skara betecknas av vissa politiker med ett visst förakt som en del av den kulturella eliten.

Sedan lång tid tillbaka har arbetarrörelsen tappat de insikter om den nyskapande kulturens betydelse för samhällsutvecklingen som man en gång hade och som jag inledningsvis beskrev, även om man numera blivit slagen i denna gren med råge av Kristdemokraterna .

För några år sedan bjöd jag in den tidigare kulturministern Bengt Göransson till en tankesmedja som jag då drev. Han fick frågan om arbetarrörelsens laddade förhållande till kultureliten . Han erkände problemet men berättade en anekdot om en upplevelse han hade haft. Jag ska återge den så som jag minns den.

Bengt var på Finnkampen med sin son. Vid platsen för höjdhoppet stod Patrik Sjöberg och gjorde sig beredd att göra ett världsrekordförsök. Allas blickar tyckets vara riktade mot detta försök. Samtidigt kastar en finländare iväg ett spjut och den lilla grupp av åskådare som förstod sig på spjutkastning insåg snabbt att detta var ett extremt långt kast.

Deras rop fick alla andra (mindre initierade i spjutkastningens konster) att rikta blickarna mot skyn där spjutet seglade iväg mot ett nytt världsrekord. Patrik Sjöberg däremot rev. Bengt menade att det var tack vare den lilla initierade skara spjutfantaster som fick den stora gruppen åskådare att uppleva något historiskt.

Om allt detta tänker jag på när jag läser och hör vad som händer i Kristinehamn och turerna kring konstmuseet. När politikerna tycker att det som där visas är för smalt och svårt känner jag igen tongångarna alltför väl. Med sådana argument har politiker förstört många bra och nationellt ryktbara utställningsverksamheter. Som exempel kan nämnas konsthallarna i Mölndal och Edsvik. Det handlar om politiker som inte förstått det här med armlängds avstånd och som tror sig kunna allt.

Om ryktet från Kristinehamn är sant står också en lokal konstnär i farstun och väntar. Möjligen vill han få ett eget museum. Ett monument av honom själv som med respekt för hans känslighet ingen ännu fått se är i vart fall ett faktum. Inte heller har man någon idé vart den ska placeras. Respekten för skattebetalarnas pengar och bedömningen av den konstnärliga kvaliteten är det tydligen inte så noga med. Man tar sig för pannan och man kan bli livrädd för mindre när man tänker på att lokala kulturpolitiker i och med kulturkofferten ska få än mer pengar att hantera och besluta om.

Detta om något borde föranledda värmländska konstnärer att rasa och författa ett upprop till kolleger och medier.

Bengt Olsson har redan ett monument av sig själv i Kristinehamn . Det är Picasso statyn . Den är lika mycket förknippad med Bengt Olsson som med Picasso själv. Det var en verklig bragd att få dit den. Det lustiga i sammanhanget är att om Bengt Olsson hade varit tvingad att förhandla med dagens Kristinehamnspolitiker om att få Picassoskulpturen till kommunen så hade han med stor sannolikhet aldrig lyckats. Man hade ansett att skulpturen var för smal och svår att förstå.

I dag marknadsför man staden med skulptur och slogan typ Picasso valde Kristinehamn, trots att ett av världens starkaste varumärken också har valt Kristinehamn, nämligen Rolls Royce. Detta säger något om den nyskapande konstens kraft över tid och vad den kan betyda för en kommuns identitet. Det säger även att konstnärlig kvalitet alltid lönar sig i längden, hur smal och svår den än är, eller kanske just på grund av det.

Enligt den logik politikerna i Kristinehamn använder sig av kan vi förvänta oss att Bengt Olssons monument kommer att bli lätt att förstå och konstnärligt bred som en ladugårdsvägg. Något annat vore att skjuta sig själv i foten.