Att läsa Montaigne
KRÖNIKA: Rolf Hörnquist
;)
I ett berömt företal skrev Montaigne:
”...Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl.”
Essayerna har oemotståndligt lockande rubriker som Om sorg, Om lögnare, Om inbillningens kraft, Om barnuppfostran, Om kannibaler, Om bruket att bära kläder, Om tummar, Om vårt opålitliga omdöme, Om fåfänglighet, Om halta o.s.v. i 107 kapitel på mellan 1 och 255 sidor.
När han gick in i sitt författartorn började han en helt ny litterär genre. Ordet ”essay” har tolkats som författarens blygsamma försök att skriva. Jan Stolpe har nu, i en ny upplaga i Essayer (Atlantis förlag), en djärvare analys. Ordet betyder prövning där författaren prövar sina tankar, erfarenheter och omdömen mot andras, som krigaren prövar sitt svärd före striden. Montaigne gör det oavbrutet mot historiska och klassiska källor. Volymerna är späckade med, i huvudsak, latinska citat. Förutom översättningar har den nya utgåvan dessutom en omfattande kommentardel, som sätter in citat och företeelser i ett begripligt sammanhang.
Verket är en omfattande obduktion där mänskligt högmod, fåfänga, maktbegär och inbilskhet steg för steg dissekeras så att det bara återstår en naken, ömklig, ynklig, hycklande, osäker och osjälvständig människa. Montaigne är alltid tvivlande, sökande, föränderlig och ödmjuk. Han är modern och man inser hur lite vi har förändrats sedan 1500-talet och genom de anförda citaten hur lite vi ändrats sedan antiken. Montaigne led av njursten och hans beskrivning av fysisk smärta bör läsas av alla inom sjukvården.
Även hans språk, inte minst i Jan Stolpes tolkning, är modernt, fräscht, rikt, lågtravande, ofta komiskt, ofta skarpt analytiskt, ibland frigjort i syntaxen och väjer inte för det groteska och tarvliga.
Man kan läsa kapitlen huller om buller. Oavsett rubrik kan de innehålla långa avvikelser om allt mellan himmel och jord. Oavsett rubrik är det underliggande temat alltid det osäkra och flyktiga i våra omdömen.
Montaigne har, enligt min uppfattning, ett klart manligt perspektiv. Mogna män bör läsa honom för att lära känna sig själva. Han skriver om sig – jag läser om mig. Omogna män bör läsa honom för att mogna. Kvinnor bör läsa Essayerna för att bättre känna sina män, fäder och bröder...och sig själva.
