Fältflygarna – en 40-årig epok i svensk flyghistoria
Kristinehamnaren Göran Jacobsson skrev boken om fältflygets historia
– Jag blir nästan generad av alla lovord, säger författaren.
;)
Foto: Magnus Carlsson [Förstora]
;)
;)
;)
;)
;)
;)
Boken om fältflygarna är utgiven på Förlag Norlén&Slottner. Enligt Sten Slottner är det förlagets största försäljningsframgång hittills. Utan att gå in på hur många exemplar som har tryckts upp kan ändå konstateras att det var för få. En andra upplaga är planerad.
– Jag trodde nog att den skulle sälja slut, men att det skulle ta några år, säger Göran Jacobsson.
En anledning till det stora intresset för boken är sannolikt antalet inblandade. Samtliga 1 849 utbildade fältflygare omnämns i boken. Göran har dessutom intervjuat någonstans mellan 500 och 600 av dem för att kunna färdigställa boken. Fyra av dem träffar NKP över en kopp kaffe hemma hos Göran.
– Det är fantastiskt roligt att boken har blivit av, säger Anders Thunlöf.
Han är den yngste av de fyra, men också den som tjänstgjort längst i flygvapnet. När han gick i pension 2002 hade han varit i flygvapnet i 36 år.
– Jag flög spetsigt, det vill säga stridsflyg, fram till -85. Sedan blev det transportflyg. Jag avslutade med att flyga Hercules, berättar han.
Barndomsintresse
Äldst i kvartetten är Ragnar Nilsson som inledde sin flygarkarriär 1955. Han var inställd på att bli flygare redan när han var en liten pojke. Ragnar var inte heller ensam fältflygare i familjen, han hade även två bröder som blev fältflygare.
– Min kusin sökte också som pilot, men antogs inte. Då gick han till luftvärnet i stället för att skjuta ner oss som flög, säger Ragnar med ett skratt.
Ragnar är dessutom den ende av de fyra som fortfarande flyger. Sten Strandberg tvingades sluta när synen förändrades, men han arbetade som pilot efter att tiden i flygvapnet var över.
– Jag gjorde en del repövningar också. Min sista flygning med Viggen gjorde jag 1985, minns Sten.
Ingemar Andersson är den av de fyra som slutade flyga först. 1970 lämnade han flygvapnet och då var han klar med flygandet.
– Folk frågar mig varför jag inte går med i flygklubben, men vad ska jag göra det för? Jag har testat allt inom flyget så vad kan en liten flygtur över Örebro ge mig? undrar han retoriskt.
När Ingemar och Ragnar började flyga på 50-talet såg det helt annorlunda ut mot i dag. De berättar om en snudd på obegränsad frihet. Ingemar kunde komma ut på plattan på F12 i Kalmar, få sig ett plan tilldelat och en order om att dra sig mot norra Öland och avancera.
– Det var ingen som tittade en över axeln. Jag kunde åka till Ölands norra udde, göra några loopingar, flyga tio meter över vågorna och sedan dra hem igen. Det var en sådan frihet, berättar han.
– Sådan flygning finns inte längre, konstaterar Anders.
Elva procent dog
Friheten var dock inte bara av godo. I boken berättar Göran att mer än 200 av fältflygarna förolyckades under sin tjänstgöring. Procentuellt sett innebär det att elva procent dog.
– Vilken annan arbetsplats skulle acceptera sådana siffror? säger Göran.
Vad beror det på att dödssiffrorna blev så höga?
– Nästan alla som omkom var under 27 år. Då är man inte helt mogen som människa. Det går att göra en direkt jämförelse med trafikolyckor där unga män är överrepresenterade. Omogenheten i kombination med flygvapnets machokultur gjorde att många dog i onödan, svarar Göran.
Ragnar håller med och säger att vad man ville ha till fältflygarna var unga killar som inte brydde sig om de flög ihjäl sig.
Höstövningen 1963 innebar en förändring. Totalt dog åtta flygare under den två veckor långa övningen. Sex av dem samma dag. Dessutom omkom en elev och hans flyglärare på Ljungbyheds flygskola som inte hade något direkt att göra med övning. Lägg där till att två flygare räddade sig med fallskärm så inser var och en att förhållandena inte var de allra bästa.
– Från 1964 förändrades mycket och dödstalen sjönk, berättar Göran.
Hur reagerade ni som flygare på alla olyckor?
– Inte alls. Vi flög precis som vanligt. Man kunde vara på begravning på förmiddagen för att samma eftermiddag sitta i planet igen, svarar Ragnar.
Göran berättar att fältflygarkåren skapades för att förse civilflyget med piloter. Flygvapnet ville behålla sina flygande officerare. Tjänstgöringstiden som fältflygare var kontraktsbunden i sex, sju år, men många fortsatte ytterligare något år. Syftet att förse civilflyget med piloter var dock lyckat. En fjärdedel av fältflygarna hamnade i civilflyget.
En klassresa
Att bli fältflygare var också mycket populärt. Göran har genom sina intervjuer kommit fram till att det finns tre huvudsakliga orsaker till att man sökte sig till fältflygaryrket. Den första var flygintresset, den andra var slumpen och den tredje möjligheten att få en utbildning.
– Utbildningen till fältflygare innebar också att man fick annan utbildning. Killar som aldrig haft chansen att ta studenten fick motsvarande realexamen, vilket öppnade stora möjligheter för en civil karriär. För många bondpojkar innebar det här en klassresa, säger Göran.
Hans bok om fältflygarna som yrkesgrupp är unik i sitt slag. Det finns böcker om enskilda personer och om flygplanen finns många böcker. Succén med den första boken har öppnat möjligheter för en uppföljare. Göran är nu anställd av Norlén&Slottner för att sammanställa en antologi där flygarna själva berättar om livet som fältflygare.
– Det känns rätt bra att vara flyghistoriker på heltid, säger Göran Jacobsson, som tidigare arbetade som tågförare.
