VAR HÄNDE DET?;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
De flesta norrmän som ger sig ut på tur gör det vintertid med skidor under fötterna, men Öyvind Anthonsen valde en annan variant. Han har bott i Kristinehamn sedan förra våren och har bland annat hunnit vara tränare för ett av IFK Kristinehamns ungdomslag. För fyra år sedan läste han Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan.
– Den gjorde ett sådant intryck på mig att jag kände att jag var tvungen att göra samma vandring en gång i livet, säger Öyvind.
Tillfället uppenbarade sig i somras när det tog slut med flickvännen. Öyvind satte sig på ett plan till Spanien och kom fram i slutet av juni. Då fick han höra att det var alldeles för varmt att ge sig ut på pilgrimsvandring, därför åkte han till en kompis i Prag där han stannade i två månader.
I slutet av augusti var han redo att påbörja sin vandring. Till Santiago de Compostela kan man vandra på ett flertal leder. Den mest frekventerade av dem kallas El Camino, men också den har olika startpunkter. I boken Pilgrimsresan inleds vandringen i franska St Jean Pied de Port.
– Jag skulle gå samma väg som Paulo Coelho så därför åkte jag dit.
Skaffade pass
Öyvind gick till pilgrimskontoret och hämtade det speciella pilgrimspass som man bär med sig under vandringen. Detta fylls sedan med stämplar längs vägen. En del är verkligt konstnärliga medan andra är mycket enkla.
– Den enklaste stämpeln hade de i ett litet kapell jag stannade till vid en bit från leden. Där fanns ingen elektricitet, men det blev min bästa erfarenhet under hela resan, säger Öyvind.
När resan tog sin början visste han inte riktigt vad han hade gett sig in på och det var nära att han gav upp redan innan han hade kommit över Pyrenéerna:
– Det blev en svettig vandring så till slut sa jag åt han där uppe att ge mig motivation att fortsätta.
Motivationen kom i form av en grupp äldre damer som han träffade på när han väl arbetat sig upp till toppen.
– Hade de klarat sig dit så skulle jag också klara det bestämde jag mig för, säger Öyvind.
Valde fel väg
En förklaring till att han tyckte att första etappen var extra jobbig kan ha varit att han valde fel väg och gick cykelvägen första dagen. Att någon gång råka gå fel är snarare en regel än ett undantag. Ett annat krux med att göra fel första dagen är att man är tvungen att passera Pyrenéerna under den tre mil långa etappen. Det finns liksom ingenstans att förkorta etappen, vilket är möjligt när man kommit över på den spanska sidan.
– Ska du klara vandringen i någorlunda tid får du räkna med ett tempo på tre mil om dagen. Det är bara sova och vandra som gäller, säger Öyvind.
Till skillnad från många andra reste han ensam och kunde därmed bestämma sin egen takt. Han berättar om en finsk maratonlöpare som åkte i sällskap med tre kvinnor. Den gruppen splittrades i ett tidigt skede av vandringen.
– I stället slog han och jag följe i en vecka, men sedan fick han problem med skavsår och var tvungen att dra ner på tempot.
Öyvind berättar att han i början av vandringen kände sig lite stressad, men det gick över när han fann rytmen.
Ensam är stark
Trots att han reste ensam hade han nästan alltid sällskap längs vägen och han skaffade sig många vänner som han fortfarande har kontakt med via telefon, mejl eller facebook.
El Camino kan delas in i tre olika etapper; livet, döden och jämförelsen. Öyvind förklarar att den första etappen, livet, går ut på nyfikenhet. Att man är social och pratar med andra, men också att man undrar varför man gett sig in i det. Den första etappen är grön och kurvig i ett omväxlande, kuperat landskap. Den sträcker sig till Burgos.
Därefter tar döden vid fram till Léon. Den etappen går genom ett ökenliknande landskap på slätten. Det är enkelt att gå men också långtråkigt.
– Vandringen är mentalt svår. Ser du drygt en och en halv mil framför dig är det nära att du ger upp, säger Öyvind.
Under döden-etappen har man som vandrare också fått svar på många av sina frågor. Dessutom träffar man sällan någon ny pilgrim längre utan det är samma människor hela tiden. Det blir enligt Öyvind svårare att bygga relationer.
Andens seger över kroppen
Jämförelsen var enligt Öyvind en etapp för experimenterande. Han hade tappat sin klocka och lyssnade på musik i sin mp3-spelare för att kunna ha någon kontroll på tiden, men han slutade med det också.
– Jag bara gick på i mitt eget tempo. Den sista veckan snittade jag ett maratonlopp om dagen. Jag lärde mig skilja det mentala från det fysiska, att koppla bort hjärnan från kroppen. Genom att intala mig själv att jag var ute på den första kilometern och inte den 31:a klarade jag mer.
När han efter fyra veckors vandring slutligen var framme i Santiago de Compostela infann sig en form av vakuum, en känsla av ”var det inte mer än så här?” Många fortsätter de sista milen fram till havet, men Öyvind valde en annan väg.
– Jag åkte till Porto i Portugal och delade en flaska vin med några holländare. Där satt vi och såg solen gå ner i Atlanten. Det var mitt slut.
WEBB-TV: Dejefamilj svårt plågad av mygg
– 
