Baronen njuter av sitt Värmlands-Säby
KRISTINEHAMN
– Jag njuter av att få bo här. Det är en stor gåva som jag uppskattar varje dag, säger Henric Falkenberg.
Gåvan han pratar om är Värmlands-Säby gård söder om Kristinehamn.
Gåvan han pratar om är Värmlands-Säby gård söder om Kristinehamn.
Publicerad: 2007-12-29 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:09
;)
Det 800 kvadratmeter stora huset är fullt av kulturskatter från 1770-talet, som exempelvis den här kakelugnen.
Foto: Marja Wängestam [Förstora]
Foto: Marja Wängestam [Förstora]
;)
I 30 år har Henric Falkenberg visat runt turister i sitt hem. Den 11 december tog han emot Kristinehamns kommuns kulturpris för sitt engagemang.
Foto: Marja Wängestam [Förstora]
Foto: Marja Wängestam [Förstora]
;)
Värmlands-Säby gård från 1700-talet har tillhört Henric Falkenbergs släkt sedan slutet av 1800-talet. Själv har han bott där i 66 år. Under den tiden har han upplevt en oerhört stor förändring. "Både positiva och negativa förändringar", säger han.
Foto: Marja Wängestam [Förstora]
Foto: Marja Wängestam [Förstora]
I 30 somrar har Henric Falkenberg guidat runt turister på sin gård. Något som uppskattats mycket. Tusentals besökare har gått genom de vackra salarna från 1774 och njutit av kakelugnar, kristallkronor och handmålade tapeter. Kanske har de funnit paradiset i den annorlunda labyrinten, tittat på någon utställning och tagit en kopp kaffe i gårdens kafé.
För ett par veckor sedan fick han ta emot Kristinehamns kommuns kulturpris för sitt arbete och engagemang för hembygden.
Henric Falkenberg är född friherre. Det betyder att han kan titulera sig baron.
– Jag använder gärna min titel. Men den innebär ingenting. Det är bara en titel och det går lika bra att säga du till mig, säger han.
Han beskriver sig själv som traditionalist, en person som vill ta tillvara på allt det positiva från förr.
– Själv har jag ägnat mig åt att visa den här gården. Det har varit min uppgift, säger han.
Henric föddes in i adlig familj i Stockholm för 77 år sedan. Han växte upp på herrgården Quistrum söder om Åtvidaberg. Värmlands-Säby tillhörde farfadern och före honom farmoderns far. 1941 var det dags för Henrics familj att ta över. När pappan dog sex år senare blev Henric och systern Elise Beck-Fries gårdens ägare. För knappt 20 år sedan såldes hennes del när hon flyttade till Skagersholm.
Sedan dess bor Henric ensam på den stora gården. Fast ensamt säger han att det inte är. I den västra flygeln bor paret Blad som Henric beskriver som sina stöttepelare.
– Han håller parken och labyrinten i trim och hon hjälper mig med allt möjligt annat.
Och tre gånger i veckan kommer en kvinna som hjälper till med städningen av det stora huset.
Men trots alla vänner är det är en väsentlig skillnad mot förr.
– Då var det 40–50 anställda som jobbade med jordbruket och skötte huset, exempelvis trädgårdsmästare och kokerska. 25 torp hörde till gården och där bodde stora familjer.
Nu är marken utarrenderad till två familjer. Den ena har hand om djuren och den andra åkermarken.
Markytan har krympt från 5 000 till 1 200 hektar mark, varav 350 är åkermark.
Vad tycker du om förändringarna som skett?
– Det är både positivt och negativt. Samhället har blivit bättre på många sätt. Nu är alla likställda och det tycker jag är bra. Det är ingen skillnad på folk. Till det sämre hör att mycket av gemenskapen har försvunnit.
Dagarna ägnar Henric åt att sköta om sitt gods.
– Jag blir aldrig pensionär. Det är alltid saker som tränger på när man är husägare. Men jag försöker att vara pensionär också och ta det lugnt.
Han hoppas att gården ska fortsätta att tillhöra familjen. Själv har han inga barn.
– Det ligger i traditionalismen att förvalta sitt arv. Så det blir syskonbarnen som får ta över här en dag.
För ett par veckor sedan fick han ta emot Kristinehamns kommuns kulturpris för sitt arbete och engagemang för hembygden.
Henric Falkenberg är född friherre. Det betyder att han kan titulera sig baron.
– Jag använder gärna min titel. Men den innebär ingenting. Det är bara en titel och det går lika bra att säga du till mig, säger han.
Han beskriver sig själv som traditionalist, en person som vill ta tillvara på allt det positiva från förr.
– Själv har jag ägnat mig åt att visa den här gården. Det har varit min uppgift, säger han.
Henric föddes in i adlig familj i Stockholm för 77 år sedan. Han växte upp på herrgården Quistrum söder om Åtvidaberg. Värmlands-Säby tillhörde farfadern och före honom farmoderns far. 1941 var det dags för Henrics familj att ta över. När pappan dog sex år senare blev Henric och systern Elise Beck-Fries gårdens ägare. För knappt 20 år sedan såldes hennes del när hon flyttade till Skagersholm.
Sedan dess bor Henric ensam på den stora gården. Fast ensamt säger han att det inte är. I den västra flygeln bor paret Blad som Henric beskriver som sina stöttepelare.
– Han håller parken och labyrinten i trim och hon hjälper mig med allt möjligt annat.
Och tre gånger i veckan kommer en kvinna som hjälper till med städningen av det stora huset.
Men trots alla vänner är det är en väsentlig skillnad mot förr.
– Då var det 40–50 anställda som jobbade med jordbruket och skötte huset, exempelvis trädgårdsmästare och kokerska. 25 torp hörde till gården och där bodde stora familjer.
Nu är marken utarrenderad till två familjer. Den ena har hand om djuren och den andra åkermarken.
Markytan har krympt från 5 000 till 1 200 hektar mark, varav 350 är åkermark.
Vad tycker du om förändringarna som skett?
– Det är både positivt och negativt. Samhället har blivit bättre på många sätt. Nu är alla likställda och det tycker jag är bra. Det är ingen skillnad på folk. Till det sämre hör att mycket av gemenskapen har försvunnit.
Dagarna ägnar Henric åt att sköta om sitt gods.
– Jag blir aldrig pensionär. Det är alltid saker som tränger på när man är husägare. Men jag försöker att vara pensionär också och ta det lugnt.
Han hoppas att gården ska fortsätta att tillhöra familjen. Själv har han inga barn.
– Det ligger i traditionalismen att förvalta sitt arv. Så det blir syskonbarnen som får ta över här en dag.
