Muntra fruar bjuder på god underhållning i Nolby
”Det strider inte mot lagen och moralen att få bedragaren bedragen”
;)
Foto: Bildproduktion Mats Endermark [Förstora]
;)
Foto: Duve �ng Media [Förstora]
Värdshuset Strumpebandet ligger till vänster på Teater Nolbys gårdsplan och på värdshuset vägg finns ett par skyltar med information. En berättar om avståndet till London, Oxford och Stratford upon Avon och en om priset på rum och dryck. Öl kostar till exempel en shilling medan gästen får betala det dubbla för ett stop vin. Dit anländer sir John Falstaff och därmed kan spelet börja. David Levi och Lena Söderberg har använt rödpennan flitigt och strukit ned Per Lysanders frejdiga översättning rejält. Det är bokstavligt talat stake i den Lysanderska översättningen och ingenting av de köttsliga anspelningarna tycks saknas. Det är snarare så att bearbetningen koncentrerat handlingen till ett par, tre huvudspår och det tror jag är ett klokt val. Det här kallar jag komedi och god underhållning säger pastor Evans i slutet av andra akten och jag är benägen att hålla med.
Handlingen i korthet: Falstaff är fattig som en kyrkråtta och har tänkt sig att fruarna Ford och Page ska bli hans bankvalv. Falstaff har ett ego som är lika stort som hans kroppshydda och tror att han kan förföra, eller brandskatta som han själv uttrycker saken, fruarna Ford och Page. Men det går naturligtvis inte och det är ena huvudspåret och till det hör herr Fords svartsjuka. Det andra är kopplat till unga sköna Anne Page som uppvaktas av tre män, den fjollige Slender, den gallsprängde doktor Caius samt skönanden Fenton. Herr och Fru Page har varsin favorit som svärson och till bilden hör också fru Quickly, till vardags hushållerska hos Caius men i det här sammanhanget mest verksam som äktenskapsmäklerska eftersom hon lovat stödja alla tre friarna i utbyte mot en slant. Och eftersom Muntra fruarna i Windsor är en komedi uppstår naturligtvis en rad förvecklingar och dessa bör upplevas på plats och ska därmed inte avslöjas. Men fru Pages ord ”Det strider inte mot lagen och moralen att få bedragaren bedragen” kan ses som en ledtråd och ger också en hint om den spirituella översättningen. Det gör även den avslutande kommentaren ”Förnuftet segrar till sist med mycken hjälp av kvinnlig list”.
Sceniskt är det framför allt Olle Söderberg och Jennifer Ljusterås som gör avtryck. Olle Söderbergs Falstaff är inte olik den Don Quijote han bjöd på i Karlsdal för sju år sedan men det spelar mindre roll eftersom denna bullrande framtoning passar in på såväl Falstaff som Don Quijote. Tomma tunnor skramlar mest brukar det heta men Falstaff visar att även uppsvullna tunnor kan skramla rätt bra. Jennifer Ljusterås barska och stolpiga värdshusvärdinna är för härlig men Ljusterås är också bra som äktenskapsmäklerskan Quickly. Och det är bra klös i Giovanni Falcones hetsige och koleriske doktor Caius medan Karolina Höijer-Källström som Robin visar prov på en textbehandling som lovar gott inför framtiden. Tomas Bergström har fått herr Ford på sin lott och även om svartsjuka kan gå inåt hade det inte varit fel med några mer laddade och expressiva utbrott för att understryka sinnesstämningen och det gnagande tvivlet. Och ska det petas i detaljer är jag inte bekväm med hur fru Ford uttrycker sig eftersom Ingalill Brogeland får något slags operaskolat tonfall när hon tar i och det passar inte riktigt in. Men i stort har var och en i ensemblen hittat ett fungerande uttryckssätt för sina respektive roller. Och allra bäst är Gunnar Hjorths stämningsskapande och understödjande musik och de tidstrogna kostymerna.
