Honey B & The T-Bones toppade festivalen
KARLSKOGA
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
;)
Foto: Benny Abrahamsson [Förstora]
Möjligen kunde ljudet ha varit bättre men det finns förklaringar, antyder Hans Greek, och pratar om influensa och Vasaloppet som innebar att de ursprungliga planerna inte kunde uppfyllas.
Det kan också vara förklaringen till att det var svårt att uppfatta vad Anders Landelius sa. Synd sa han själv efter spelningen eftersom han hade ett och annat att säga om den politik som förs. Men det var inget fel på ljudet när han greppade sin gitarr och till exempel körde en ruffig Crossroad blues med en vänsterhand som hetsigt jagade upp och ned för gitarrhalsen.
Anders Landelius a.k.a Slidin Slim ska i nästa månad ta emot utmärkelsen Janne Rosenqvists minnespris och det kan han, utnämnd till Sveriges bäste slidegitarrist av presentatören Eva Rolling, vara värd.
Mycket attityd
Tre unga grabbar från Falutrakten tog över scenen efter Slidin Slim och Chris Rocket, sångare och gitarrist, gjorde ingen hemlighet av att trion skulle hissa rockabillyns fana bland all blues. Det har sagts om Rocket Overdrive att de utgår från klassisk 50-tals rockabilly av hjältar som Buddy Holly, som bidrog med ett antal låtar, till exempel It's so easy och Maybe baby, men med inslag av punk. Och de bjöd i alla fall på en betydligt punkigare attityd än vad den vattenkammade svärmorsdrömmen Buddy Holly stod för. Chris Rocket bar en smula på huvudet som hade sin första storhetstid ungefär samtidigt som Chaplin brottades med gatans parlament på Lugna gatan och nästa kom när murarbasen från Söderkåkarna gjorde sig helgfin. Och nu förs den in i 2000-talet som punkig rockabillyaccessoar. Chris Rocket hade också orden Reach the sky intatuerade som någon slags halskedja och den målsättningen kan väl inte vara omöjlig att nå om man heter Rocket.
Men det svängde bra och Rocket Overdrive bjöd publiken på en energikick.
Festivalen hade hämtat nästa band från Finland. Honey B & The T-Bones är även de en trio där medlemmarna numera har sina adresser i Helsingfors. Det kan förklara de återkommande gigen på Storyville som är en pärla för alla blues- och jazzälskare och lätt att hitta i en källarvåning inte långt från parlamentet.
Oförmodat möte
Honey B & The T-Bones vidgar den traditionella bluesens ramar och bryter ny mark. De har själva beskrivit sin nuvarande position som ett möte i ett garage mellan psykedeliskt sextiotal a la San Francisco och Mississippiblues. Det är en beskrivning fullt i klass med Lautréamonts klassiska ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på operationsbordet” från mitten av 1800-talet. Aija Puurtinen, det är hon som är Honey B, visar sig vara en fantastisk sångerska och i Sharpshooter ser hon till att det uppstår ett oförmodat möte. Honey B vrider och vänder på rösten så att hon ena stunden låter som valar som kommunicerar för att i nästa påminna om en Målle Lindberg - om Målle valt blues i stället för Maranata.
Honey B & The T-Bones har i Jaska Lukkarinen en urstyv och drivande trummis som då och då byter ut den ena trumstocken mot en maracas och i ett fall låter båda trästockarna vila för att i stället gå på kaggarna med en och en halv till tvåtums plaströr. Ett rött och ett gult kan tilläggas. Och förutom dessa två ingår också Esa Kuloniemi, som tagit upp namnet T-Bone, som kan få sin gitarr att låta som en ilsken bisvärm.
Honey B & The T-Bones spelar variationsrikt och är kort och gott ett riktigt bra band.
Det blir ett extranummer och då visar Honey B i en stillsamt ballad att hon inte bara kan sjunga starkt och kraftfullt utan också låta som en ljuv skogshuldra. Honey B är helt enkelt en sångerska med extra allt.
Blueass avslutar
Återuppståndna Blueass Bluesband får äran att avsluta festivalen. Det påstods innan giget att Ralph Broqvist skulle vara nervös eftersom han inte spelat för publik på länge. Men redan i första låten glimmade han till och skickade i väg en rad vassa och skarpskurna toner och då kändes det tryggt för alla Blueass-fans.
Peter PG Gustavsson har återkommit bakom sångmikrofonen och basisten Morgan Jansson bar som alltid en svart skinnkeps. Det skulle vara lika omtumlande att se Morgan utan svart kebba som att Hjalmar från Viby skulle steppa in på scenen utan röda strumpor och sandaler. Otänkbart.
Allt var alltså som vanligt. Nej inte allt. Kjell Svensson satt bakom trummorna och såg till att saknaden efter Per Hero inte blev övermäktig. Men frånsett det var det mesta sig likt och Blueass Bluesband visade inga påtagliga ålderskrämpor utan tuffade på som den bluesmaskin man vant sig vid att se och höra. Det innebär att nummer 14 stod på repertoaren och förstås Give me back my whig. De spelade också några låtar från mitten av 1990-talet och den platta som var pinfärsk när de fick kontakt med Arthur Conley och hoppades att det skulle gå lättare att hamna på de stora scenerna. Det blev delvis så, men inte fullt ut och nu har det gått 15 år. Det kanske bidrog till att PG inte showade lika mycket som han brukar och sen kan finishen putsat till så det finns mer att ta av. Om viljan är stark nog.
