Värmlands nation firar 350 år med bal på Uppsala slott
”Alla värmlänningar är poeter komna till världen för att bygga broar”
;)
Foto: Martin Grentzelius [Förstora]
;)
Foto: Martin Grentzelius [Förstora]
;)
Foto: Martin Grentzelius [Förstora]
;)
Foto: Martin Grentzelius [Förstora]
;)
Foto: Tova Sandberg [Förstora]
;)
Foto: Tova Sandberg [Förstora]
Björn Sandborgh, trubaduren från Östmark som försörjer sig som länsråd på länsstyrelsen i Värmland, kom i stället för landshövding Eva Eriksson, nyligen vald till hedersledamot, och det hade han ingenting emot.
– Min studietid i Uppsala blev avsevärt längre än jag tänkt mig eftersom jag tog del av nationens varma omsorger, avslöjar Björn Sandborgh som var förste kurator 1974.
Sandborgh konstaterar att nationen är äldre än hans nuvarande arbetsplats, länsstyrelsen, som kom till 1778 när värmlänningarna bröt sig ur Örebro län och bildade eget.
– Min första landshövding, Ingemar Eliasson, sa att det aldrig är mer bråttom än att man hinner med en rolig historia, fortsätter länsrådet Sandborgh och drar en Elis i Taserud-historia som även inkluderar Elis bror, skulptören Christian Eriksson och Christians vackra franska fru Jeanne Tramcourt, kvinnan som Fritz Lindström beskrev som en orkidé i ett potatisland när hon planterades i Arvika, consommé, sôggel och en lavoarservis.
Länsrådet avslutar med en sång där Lars Löfgren stått för orden och Björn och Johan, far och son, Sandborgh gjort musiken. ”Folk säger att vi ljuger när vi bara hittar på” lyder en strof och den vackra visan, som drog ned stormande applåder, avslutas med orden ”sagans Värmland är den blomma som du får”.
Tunströmcitat
Hedersledamöterna Ingemar Eliasson, före detta arbetsmarknadsminister, landshövding och riksmarskalk, och Lars Löfgren, författare och före detta chef för olika teaterensembler, bland annat Dramaten, tog upp detta med ljuginga i sitt gemensamma och växelvis framförda tal till hembygden. Löfgren börjar dock med att citera Göran Tunström:
– Det högsta är att skåda Gud. Det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över denna värld.
Och Eliasson påminner om Tunströms kamp med Selma, hur han bär henne upp för Tossebergsklätten för att frigöra sig från arvet och den här Bäringa gestaltades sceniskt av Västanå Teater i början av 1990-talet i Mårbackaladan.
Ingemar Eliasson berör Monica Zetterlund, sångerskan som möjligen härstammade från muserna på Helikons berg eller om det nu var Värmullsåsen men som trots alla gåvor ändå konstaterade att en värmlänning alltid sliter med sin otillräcklighet.
Poesins kraft
Över till Erik Gustaf Geijer, som bland mycket annat också varit inspektor för Värmlands nation, och hans grubblerier som ledde till det så kallade avfallet från konservatismen till liberalismen. Eliasson berättar att Geijer på nyårsaftonen diskuterat med sin vän Adolf Fredrik Lindblad, den svenska sångens fader, som upprörd lämnade diskussionen. Geijer går hem och skriver på nyårsdagen 1838 följande rader på en biljett som han skickar till Lindblad:
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor som uti himlen Gud.
– Ungdomsvännen föll i gråt. Det inte timmar av diskussion kunde förmå, det förmådde poesin, tillägger Ingemar Eliasson.
Värmlandsmö
Georg Adlersparre nämns, Adlersparre är en av männen i statskuppen 1809 som på väg från Karlstad till Stockholm slår läger i Gustavsvik utanför Kristinehamn och drunknar i herrgårdsfröken Louise Linroths ögon. Kärlek i stället för en plats i statens styrelse.
– Om du från Värmland tager dig en mö blir inget sig mera likt, sammanfattar Eliasson.
Lars Löfgren tar vid och börjar deklamera Esaias Tegnérs blankversdikt Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820 och avrundar med frågan vad han och förre landshövdingen egentligen velat säga.
– Förvalta ditt arv, bär din börda upp för Tossebergsklätten, är ett svar.
Ett annat är en replik till Karlstadbiskopen, sedermera även ärkebiskop och ledamot i Svenska Akademien, Anton Niklas Sundberg som lär ha sagt om värmlänningar att hälften är poeter och hälften är lögnare.
– Det är inte sant, vi är alla poeter, komna till världen för att bygga broar och tjäna människor.
Och sist men inte minst: Älska din nästa som om hon vore värmländska.
Du talar som en häst
Lars Bäcklund, kommunfullmäktiges ordförande i Uppsala, använde Gunnar Wennerbergs glunt nummer tre och orden ”du talar som en häst, Uppsala är bäst” och drog sig heller inte för att påminna om ”andra tänka på Karlstad med sorg” när han uppvaktade jubilaren.
Nuvarande förste kurator Magdalena Söderlind talade övergripande om alla dem som varit inskrivna vid nationen och noterar att det är människor av alla sorter, glada, sorgsna, begåvade, smått korkade, kort sagt allt från professorer till suputer. Det är väl samma sak hördes då professorn och novellförfattaren Per Eric Rasmus Wallgren muttra. Wallgren har gett ut en novellsamling som kan läsas från båda hållen, Ögonblick och människoöden och Berättelsen om och med M. Och han inleder Ögonblick och människoöden med ett citat av William Faulkner: ”Om du är naturligt vänlig drar du till dig en massa människor som du inte tycker om”.
Det kan vara värt att hålla i minne, om det någon gång inte skulle gå att älska sin nästa som om hon vore värmlänning.
Jubileumsgeneral Per Lidström från Arvika berättade att jubileumskommittén arbetat två år för att få till ett så fylligt program som möjligt med massor av programpunkter under hela året. Han avslöjar också att 512 balgäster finns på plats i rikssalen där drottning Kristina abdikerade 1654. Men det är inte sant eftersom Bengt Bohm tvingats avstå.
Minns du Ali Baba
Innan balen var det kransnedläggning på de fem gravar nationen vårdar. En av dem är Gustaf Frödings som enligt nationskaplan Maria Rengård-Sivertsson är en av Uppsala gamla kyrkogårds två mest besökta gravar. Där ligger också Gustafs äldre systrar Hedda och Cecilia och de ska kliva ur anonymiteten genom att få namnen ingraverade på plattor berättar nationskaplanen. Och sen läser Alf Sivertsson Gustaf Frödings dikt Sagoförtäljerskan som börjar med orden ”Och minns du Ali Baba och minns du vår gröna syrengrotta, lummig och sval” och handlar om syster Cecilia som brunögd och spenslig och smal satt och berättade sagor för lillebror Gustaf.
Nationskören framförde gospeln Joshua fit the battle of Jericho på ett alldeles lysande sätt medan ett annat gäng bjöd på den hoppfulla berättelsen Stefan Holmerssons underbara resa där grabben från Forshaga och Kils AIK lyfts av sir Andrews toner i Jesus Christ Superstar.
Så visst var det en bal att minnas.
Men det var inte lönt att som Askungen tappa skorna eftersom balgeneral Tomas Persson från Kristinehamn hade avsvurit sig rollen som räddande prins. Persson deklarerade nämligen att han gjort Wallenbergarnas valspråk att verka utan att synas till sitt. Fan tro't, sa Relling. Men det är förstås en helt annan historia.
Källa:
