VAR HÄNDE DET?;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
Lars Eklund bor sedan 2007 i Karlskoga. Han är uppvuxen i Stockholm och jobbet som bergsingenjör på gruv- och mineralsidan har fört honom till olika platser i världen. Han har till exempel rest för ett litet företag i Örebro med uppgift att sälja lättbetongfabriker i USA, Turkiet och före detta Östtyskland. På den tiden bodde han i Arboga dit han flyttade 1990.
– Jag hade hus i Arboga, barnen var utflugna och jag fick jobb i Degerfors, säger han som förklaring till att han flyttade till Karlskoga.
– Jag hade bott länge i Arboga där det finns så lite folk och därför valde jag att bosätta mig i Karlskoga i stället för Degerfors, tillägger han.
Lars Eklund väljer i september 2008 att sluta jobbet och följande månad, oktober alltså, genomför han sin första vandring. Han startar 8 oktober i Saint Jean Pied de Port och når 5 november målet i Santiago de Compostela som ligger ungefär 800 kilometer från starten. Det är samma led som runt 100 000 pilgrimer vandrar årligen. Agneta Sjödin, som gästade Bokens dag i november, är en av dem och hon har skrivit en bok om sin vandring som Lars Eklund har läst.
– Hon genomförde vandringen på 18 dagar medan jag höll på i 28 dagar, konstaterar han.
Kropp och själ
Lars Eklund får frågan varf
ör han ville gå 800 kilometer och svarar:
– Jag tyckte att jag behövde det. Jag hade bestämt mig för att gå i pension, jag fyllde 65 år våren 2009, min fru hade gått bort sex år tidigare och jag skulle pensioneras. Jag hade jobbat hela mitt liv och stod inför en ny situation och kände att jag behövde det här för kropp och själ.
Han kallar sträckan mellan Saint Jean Pied de Port och Santiago de Compostela den franska leden och det är den mest kända av de tre vandringslederna.
– Påven förklarade år 1189 Santiago de Compostela som en helig stad, säger han och berättar att kvarlevorna efter Jakob, en av Jesus tolv apostlar, lär vara begravd i just den staden.
Världens ände
Dagen efter att han kommit hem till Karlskoga från sin första vandring bokar han in sig på en resa till Sevilla som är startpunkt för hans nästa tur. Lars Eklund vandrar Via de la Plata, Silvervägen, från 1 mars till 29 mars 2009. En tur på cirka 1 000 kilometer som förlängs med 110 kilometer eftersom han, efter att ha kommit till Santiago de Compostela, fortsätter till Cabo Finisterre som också kallas Världens ände och sen vidare till Muxia.
– Vandringen började alltså i Andalusien med flamencomusik, tapas och morisk och romersk arkitektur, säger han och tillägger snabbt tjurfäktning.
– Intresset för tjurfäktning bara växer och växer i Spanien. Och vi ska veta att det är stridstjurar vi talar om, fortsätter Lars Eklund och låter förstå att en stridstjur i förhållande till en tamtjur är ungefär som en pitbull jämförd med en pudel. Stridstjuren är snabbare än en travhäst på korta sträckor, smidig och kan vända på en femöring och har så starka nackmuskler att han kan lyfta en häst med pikador och allt.
Världsarv
Via de la Plata hette, innan pilgrimerna tog leden i anspråk, Calzada Romana och var en bred militär
transportväg som användes redan av Hannibal och hans elefanter. Men leden blev inte alls så populär som den franska leden och hade på 1900-talet nästan glömts bort. Påvens besök i Santiago de Compostela i början av 1980-talet var en vändpunkt och 1987 deklarerades Via de la Plata som den första kulturella vandringsleden inom EU för att 1993 förklaras som världsarv av Unesco.
– Det är ett par tusen om året som går Via de la Plata, fortsätter Lars Eklund och avslöjar varför en och annan pilgrim fortsätter till Finisterre, eller Världens ände.
– De går dit för att det är så otroligt vacker där. Men också för att bränna sina kläder eftersom de inte längre behöver dem. Jag brände ett par strumpor, tillägger han.
Och dem som fortsätter till Muxia gör det måhända för att besöka Jungfru Maria i stenskeppet, jungfrun som enligt legenden visade sig för Jakob när modet svek aposteln som skulle sprida Jesu lära.
– Runt helgedomen, kyrkan Virxe de Barca, lär det finnas magiska stenar som kan bota njursjukdomar och reumatism. Och stenen som symboliserar båten där jungfrun anlände har ett segel som kan vridas. Men legenden säger också att det bara kan vridas av den med rent hjärta. Jag ville inte pröva.
Start i Granada
Den tredje vandringen startade 1 oktober 2009 och avslutades en månad senare. Första delen av vandringen heter Camino Muzárabe och är 400 kilometer mellan Granada i Andalusien till Mérida. Sen fortsatte Lars Eklund på Via de la Plata från Salamanca via Astorga till Santiago de Compostela och sammanlagt blev det 900 kilometer.
– Det är en till två personer i veckan som går Camino Muzárabe och man vandrar genom oändliga olivlunder. Jag träffade inte en kotte när jag gick och det var den absolut jobbigaste vandringen av de tre jag gjort, säger Lars Eklund och tillägger att det dessutom fanns få härbärgen att sova på. Därför blev det övernattning på pensionat och det var under kvällarna han träffade folk.
Vandringslederna är utmärkta med pilar eller andra markeringar men bönderna i södra Spanien bryr sig
inte och därför möts vandraren ofta av trasiga markeringar. Lars Eklund berättar att han mer än en gång svävade i ovisshet över hur han skulle fortsätta.
– Andalusien är sommartid varmast i Europa och när jag gick låg temperaturen på cirka 30 grader. Därför är det otroligt viktigt att ha med sig vatten. Mat kan man klara sig utan men inte vatten, säger han.
Fötter och knän
Annat att tänka på är bekväma skor. Och det ska vara riktigt, riktigt bekväma skor som inte får klämma någonstans. Därför kan det vara bra att ha gått in skorna innan vandringen börjar.
– Klarar man fötter och knän kommer man långt. 30 procent av dem som bryter gör det på grund av skavsår och ömma knän. Och man får alltid lite skavsår men så länge de sitter på ovansidan eller kanterna av foten kan man hantera dem. Men får man skavsår på undersidan av fötterna och det börjar lossna skinn är det kört, säger han och tillägger att fotbollsspelare ofta har problem med knäna
– Sen är det alltid svårt att få frukost. Ibland kunde man få gå ett par mil innan frukost.
Möjligheten att sova bra varierar. På den franska leden finns det gott om härbärgen och de är alla av god klass, rent och snyggt. Och i Galicien, på den spanska sidan, har man ett standardpris på tre euro per natt på härbärgena.
Meditation by walking
Lars Eklund beskriver fotvandring som meditation by walking och det finns nästan lika många skäl som vandrare. Några han mötte bearbetade sorg, det gällde till exempel två kvinnor som båda förlorat varsin son, en fängelsepräst hade mordhotats och behövde tänka och för några är det den idrottsliga prestationen som väger tyngst. De vill gå så många kilometer som möjligt per dag.
– Jag tror det här är ett alternativ som kommer mer och mer, funderar Lars Eklund väl medveten om att
det förekommit pilgrimsvandringar åtminstone sedan 900-talet. Pilgrim betyder för övrigt främling, tillägger han.
Mötte han under dessa närmare 300 mil på vandringslederna något störande inslag?
– Hundar, svarar han snabbt.
– Jag tyckte de små skällande hundarna var irriterande på den franska leden och än mer irriterande på Via de la Plata. Och jag tyckte de var hemskt irriterande på Camino Muzárabe.
– 
