Uppfriskande när drama blir komedi
Regi: Lars G. Thelestam.
Plats: Nolby utomhusteater
Längd: 2 timmar.
;)
;)
;)
På Teater Nolby har man förflyttat sig från det sena 1700-talet till tidigt 1900-tal. Olle och Lena Söderbergs bergsmansgård har genomgått en förvandling och vi befinner oss vid en plats nära Charkov, norr om Kiev i Ukraina. Pjäsen är Anton Tjechovs Körsbärsträdgården i regi av Lars G. Thelestam.
Efter en tids överdådigt leverne i Paris återvänder Ranevskaja, en aristokratisk och lättsinnad ryska gestaltad av Lena Söderberg, hem till sitt belånade gods ute på den ryska landsbygden. Familjehemmet med sin stora och berömda körsbärsträdgård ska auktioneras bort som betalning för de tidigare lånen. Men genom att sälja till den nyrike och okultiverade bonden Lopachin, som spelas av Olle Söderberg, vars far tidigare varit anställd hos familjen, erbjuds möjligheten att rädda Körsbärsträdgården. Det inges förhoppningar om att Lopachin ska fria till familjens äldsta dotter Varja, gestaltad av Jennifer Ljusterås, och på så vis ska godset få stanna kvar i familjens ägo. Ranevskaja är övertygad om att allt ska lösa sig, men till hennes fasa ropar Lopachin in körsbärsträdgården utan att fria till Varja och familjen lämnar gården medan körsbärsträden huggs ner.
Pjäsen skildrar ett Ryssland i förändring. Det är 1900-talets
början och tiden före Sovjetstatens bildande. Sociala och globala
förändringar återspeglas av rollfigurerna där de unga drömmer om en ny
värld, benämner filosofen Nietzsche och de franska symbolisterna.
Klassmotsättningarna är huvudtemat i en tid där medelklassen får en ökande
status medan aristokratins inflytande minskas i samhället.
Körsbärsträdgården är egentligen skriven som ett drama, men här har man valt att presentera den som en komedi. Kan låta marigt, men det fungerar. Tjechov lyfter även i hans sista verk fram det vardagliga i relationer och personligheter - och genom de mänskligt varma rollgestaltningarna lockas man till lika mycket skratt som eftertänksamhet på Nolbys läktargradäng. Dag Stranneby, som gestaltar Leonid Gajev - Ranevskajas bror, talar oavbrutet, kläcker vassa kommentarer och blir snart en klar källa till publikens förnöjelse. Olle Söderbergs tolkning av Lopachin är rent av professionell då han med gester och ansiktsuttryck, inte minst i ”friarscenen” tillsammans med Jennifer Ljusterås, förmedlar sina känslor.
Ensemblen, med sina femton skådespelare, är stor och under de två
timmar som föreställningen pågår blir tiden något för knapp för att man ska
hinna ta till sig de olika karaktärerna som många är centrala och viktiga
för handlingen. Det blir stundtals förvirrande, men det faller inte. För det
raska tempot känns nödvändigt då berättelsen är detaljrik och fylld av
händelser. Resultatet blir närmast uppfriskande.
