"Som att sitta i en bur"
KARLSKOGA: Edna Alsterlund om tiden med Alzheimersjuke maken Ingo
– Vi hade många fina år tillsammans innan det visade sig att Ingemar hade fått Alzheimer, mot slutet var han fixerad vid alkohol, snus och inte ville han duscha heller, berättar Edna Alsterlund under sitt besök i Karlskoga bibliotek.
;)
Foto: Ellinor Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Ellinor Isaksson [Förstora]
Det var Karlskoga-Degerfors demensförening som bjudit in Edna Alsterlund att berätta om sjukdomen Alzheimer. Hon är på resande fot och håller föredrag om sin bok Den längsta ronden som handlar om sjukdomen Alzheimer och om tiden med makens sista tid i livet.
Världsmästaren Ingemar Johansson dog i Onsala 30 januari 2009.
Magisk natt 1959
Edna Alsterlund började sin föreläsning med att säga:
– Alzheimer är en hundraprocent dödlig sjukdom och varje år får 25 000 svenskar sjukdomen. I Sverige i dag finns 180 000 personer som har diagnosen Alzheimer. Inte sänds det några galor i teve heller för att få in pengar till forskningen om Alzheimer. Det är de anhörigas sjukdom.
Den magiska natten 26 juni 1959, när svenska folket trollbands framför radioapparaterna och lyssnade till tungviktsmatchen mellan Ingemar Ingo Johansson och Floyd Pattersson fanns förstås med i Ednas berättelse.
Pappa Jens dog
Julen 1995 gick Ingemar Johanssons pappa Jens bort.
– Ingemar kom aldrig över sorgen.
Under en kryssning paret gjorde till Karibien hände konstiga saker med Ingemar.
– Han snöt sig i bordsduken under en middag. Det var nog så det började, säger Edna.
Prover togs på Ingemar 1997, diagnosen lät vänta på sig fram till 1998 när det stod klart att Ingemar hade Alzheimer. Bromsmediciner sattes in och samma år dog mamma Ebba. Det blev också sista året paret bodde i Florida.
– Ingemar slutade att duscha han tyckte att det var en onödig grej. Han blev fixerad vid alkohol och vännerna försvann. Jag var mer en förälder än fru. Vi åkte på shoppingrunder för att fördriva tiden om dagarna och Ingemar köpte pikétröjor i massor.
Flyttade till Sverige
Det bestämdes att paret skulle flytta hem till Sverige vilket gjorde att Edna berättar om hur hon packade deras tillhörigheter nattetid för att inte bekymra Ingemar allt för mycket.
– I fyra år höll jag hans sjukdom i hemlig. Det var som att sitta i en bur.
Till slut fanns ingen annan utväg för Edna än att ta kontakt med Demensförbundet.
– Stiftelsen Silviahemmet blev min räddning. I januari 2001 kom hjälpen i form av en Silviasyster som hette Anna och som Ingemar accepterade i vårt hem.
Sommaren 2002 letade man boende åt Ingemar som 2003 flyttade till Saltsjöbadens gruppboende.
