"Jag åker till Iran för att dö"
GRUMS: Tio års tortyr i fängelse tystar inte journalisten Peyvand Bashkendi
;)
;)
;)
Under nio månader satt hon på knä i ett litet, trångt bås med ögonbindel och sjal över huvudet. Gjorde hon minste ljud ifrån sig kom genast ett slag över bakhuvudet. Ändrade hon ställning, samma sak. Torterad och berövad sin frihet, sina rättigheter och sina sinnesintryck. I sammanlagt tio år.
Så beskriver den kända journalisten från Teheran, Peyvand Bashkendi, sin fängelsetid mellan åren 1981-1991. Hon kan inte prata om det utan att ögonen tåras och munnen förvrids i en grimas. Hennes brott?
– Jag var journalist det räckte! Jag jobbade på den stora nyhetsbyrån i Teheran och fick tillgång till fakta och såg vad som kom ut till folket. Det var inte samma sak. Jag ville visa verkligheten, sanningen, på mitt sätt.
Ett mål var att få bort shahen och införa demokrati och en folkvald president i Iran. Istället kom ayatolla Khomeini.
– Alla som kämpade för demokrati flydde, dog eller sattes i fängelse, förutom de som kunde ge information om shahen.
Peyvand Bashkendi sattes i fängelse på grund av sina åsikter. Hon klarade sig undan avrättning, fick skriva kontrakt för att inte motverka regimen och med sin systers hus i pant om hon skulle försvinna från landet släpptes hon ut, efter tio år. Under de kommande åtta åren kontrollerades hon hela tiden och kunde bara jobba sex månader i taget på olika tidningar. 1999 fick hon nog och satte sig på en buss till Baku i Azerbaijan. Där levde hon i 20 månader på lön från FN för att flygas vidare till USA. Men på grund av 11 september-attackerna kom hon istället till Sverige.
– Direkt till Kumla! skrattar hon. Till Grums kom jag nu i mars eftersom jag har goda vänner här. Jag vet att de letar efter mig i Iran, men i Sverige är jag trygg.
Hon vill så mycket. Ta körkort, läsa barn- och ungdomslitteraturvetenskap på universitetet och starta eget företag. Och samtidigt skipa rättvisa för alla de som miste livet under 1980-talet i Iran, ge de anhöriga upprättelse och låta regimen sona sina brott. Därför är hon engagerad i den internationella Irantribunalen, offrens familjer och tidigare politiska fångar som kämpar för att ställa regimen inför rätta och fälla för brott mot mänskliga rättigheter.
– Alla människor i världen ska veta vad som hänt i Iran. Även om det inte blir en rättegång, så blir åtminstone alla offrens historier dokumenterad och spridd så sanningen får komma fram.
Massakern i Iran 1988 avser de systematiska avrättningarna av tusentals politiska fångar i Iran, utförda av regeringen, som startade den 19 juli 1988 och pågick i ungefär fem månader. De flesta avrättade var medlemmar i oppositionsgruppen för demokrati Folkets mujahedin, men också inom det kommunistiska Tudeh-partiet.
Avrättningarna har kallats ”en våldshandling utan tidigare motsvarighet i iransk historia vad gäller form, innehåll och intensitet.”
Uppskattningar av antalet avrättade varierar mellan 5 000 och 30 000 under hela 1980-talet.
Stor vikt lades vid att hålla avrättningarna hemliga och Irans regering förnekar att de har ägt rum, men operationens stora skala medförde att rykten spreds från överlevande. Förklaringarna till varför fångarna dödades varierar. Den vanligaste är kanske att det var som hämnd för den attack (Operation Mersad) som Folkets mujahedin under 1988 riktade mot Irans västra gränser. Avrättningarna hade dock redan börjat när attacken ägde rum, och det förklarar inte heller varför man avrättade medlemmar av andra organisationer som var motståndare till Mujahedins invasion.
Källa:
