Tillbaka på brottsplatsen
LESJÖFORS: Deckardebutanten Ninni har försonats med Lesjöfors
Det betyder inte att det alltid är med glädje hon sett på hemorten. Den som följt henne i bloggvärlden vet att det funnits både ilska och sorg med i bilden, men ändå – hon kommer ofta och gärna hit och hälsar på och tycker det är dags att lesjöforsarna tar och är stolta över sin ort.
;)
Foto: Lena Richardson [Förstora]
;)
Foto: Lena Richardson [Förstora]
;)
Foto: Lena Richardson [Förstora]
Vi träffas hos Ninnis föräldrar, på Sjöstadsvägen som ligger högt, högt och där man redan från gatan har utsikt över de skogsbeklädda höjderna.
Och skogen har haft en nyckelroll i den där känslan som Ninni haft under uppväxten och även senare, när hon tänkt tillbaka på sin barndom i lilla Lesjöfors.
Att bo på ett litet ställe mitt i skogen och inte känna att man hör dit kan vara tufft. Särskilt när man faktiskt inte gillar skog, ”jag tycker det är så dystert med granskog” säger hon – och skrattar.
– Det är ett speciellt ställe att växa upp på. Det var bandy och basket som gällde och jag gillar inget av det, säger hon och påminner om att detta hände innan bloggarna var uppfunna.
Inte mycket påminde om världen utanför skogen...
För några år sedan skrev hon några blogginlägg där hon försökte beskriva sina känslor kring Lesjöfors och faktiskt släppte ut en hel del ilska. Alla tog inte väl upp:
– En del här blev upprörda, och tyckte att det var orättvist och så, men samtidigt fick jag mycket respons, berättar hon.
Intressant nog var det också många icke-lesjöforsare som hörde av sig och kände igen sig i sina egna känslor för sina respektive hemorter.
Och, Ninnis slutsats låter mogen:
– Det handlar egentligen inte om Lesjöfors, utan om mig. Kanske hade jag känt likadant om jag växt upp någon annan stans, säger hon.
Flyttar tillbaka
I romanen hon skrivit och som just kommit ut, Flickan med snö i håret, har huvudpersonen Magdalena bestämt sig för att lämna Stockholm och flytta hem till sin uppväxtort Hagfors.
Vad skulle kunna få dig att flytta hem till Lesjöfors?
– Det vet jag faktiskt inte. Jag har lite svårt att se att jag skulle göra det, säger hon.
Däremot är hon gärna här på besök. De två barnen vill också gärna följa med. Det finns grannbarn att leka med och kanske skojar(?) hon slutar det med att nån av ungarna väljer att flytta hit så småningom. De kanske uppskattar fiske och skoterturer i skogen...
Det märks förresten att ryktet gått på bruket om att Ninni är hemma. Samtidigt som FT dyker upp kommer en som vill köpa en bok, en stund senare ringer en granne och kollar läget.
Det bokas trollstigsvandringar och småpratas, och nog syns det att det inte var lesjöforsarna som var kruxet apropå det där i början.
Ninni har fortfarande många vänner här, några av barndomsvännerna var med på en fest kring boksläppet och idag lördag har hon bokat in sig på Lesjöfors museum för att signera böcker.
Man kan nog säga att det är fred nu i relationen Ninni – Lesjöfors.
Var stolta
Och hur hon än själv känt ibland tycker hon det är dags att Lesjöforsborna vågar vara stolta över sin hemort. I boken beskriver hon hur den hemflyttande reportern ständigt möter folk som liksom ber om ursäkt för sin ort. I boken handlar det om Hagfors, men i verkligheten gäller det lika mycket för Lesjöfors och även Filipstad.
– Det är sorgligt faktiskt men vem man än börjar prata med här, så säger de snart sånt som att ”här som är så litet och tråkigt” och ”du som bor i Stockholm tycker väl”... Man ser ner på sig själva och hela Värmland. Jag hoppas ju att om man bor här så gör man det för att man trivs här och då fattar jag absolut inte varför man ska be om ursäkt så mycket!
Och sen låter hon faktiskt som rena rama Lesjöforsambassadören:
– Jag förstår verkligen att man vill bo här. Här har man nära till kompisar, husen är billigare, man har närmare till jobbet, det är inga köer – det finns jättemycket fördelar!
Själv bytte hon Värmland mot Stockholm 1998. Då flyttade hon från Hagfors, där hon bott och jobbat. Från Lesjöfors flyttade hon 1992.
Ingen lantis!
Och nä, hon har aldrig känt sig som en lantis i storstan:
– Nej, för att jag tycker att hela Stockholm i så fall är fullt av lantisar. Där vi bor i Norra Ängby pratar alla skol- och dagisföräldrar olika dialekt. Alla är uppvuxna på olika ställen. De infödda stockholmare är undantagen. Men alla barn pratar ju stockholmska... Så det kommer skåningar och hämtar barn med utpräglad Brommadialekt!
Och även om hemadressen numera är 08-land, kom grundidén till boken när hon bevakade en rättegång som handlade om en traffickinghärva som nystades upp i Hagfors.
– Jag började spåna om hur en sån sak kan hända på en så liten ort, där alla känner varandra.
Hon började skriva redan 2007, första utkastet försvann i en hårddisk-krasch men efter ett år tog hon nya tag och nu i sommar har boken verkligen kommit ut.
Och vad händer nu?
– Nu ska jag skriva en till. Det ska bli en serie det här och jag ska börja skriva när det blir vardag igen. Jag är så sugen nu på att börja skriva igen! Och jag har tänkt att jag ska försöka ha med Lesjöfors lite mer i nästa bok.
