;)
;)
;)
;)
Efter visningen fick regissören Staffan Jofjell en stor applåd och mängder av ryggdunkningar.
– Det där har du gjort bra! ropade en äldre herre i publiken efter att projektorn stängts av.
Filmen skildrade precis som titeln antyder, några människor och deras gruvor i Nordmark och Persberg.
Gamla stillbilder blandades med nyinspelade inslag för att berätta de olika historierna.
Filmen tog upp gruvarbetarnas hårda arbetsförhållanden och liv vid sidan av arbetsplatsen.
En av de starkaste berättelserna var den om bröderna Stig och Jan Larsson. Den handlade om hur Jan var nära att mista livet i en olycka, när Nordmarks gruva monterades ned.
Publiken fick genom filmen följa med bröderna till platsen där det hände, där Jan föll ner i ett gruvschakt.
Jan jobbade vid schaktet med att lossa fyra styrlinor. När den sista bulten lossnade slog den ena styrlinan honom i nacken med en väldig kraft och föll handlöst ner i det djupa schaktet. På ett mirakulöst sätt lyckades Jan att greppa tag i en vajer och därmed rädda sig kvar.
Lyckligt slut
Stig och gruvarbetaren Håkan Engström stod vid schaktet och ropade efter Jan och trodde att hoppet var ute för deras bror respektive vän.Men efter ett av Stigs många rop kom till slut ett svar.
– Flytta på dig så att jag kommer upp!
Incidenten fick alltså ett lyckligt slut. Jan var en av dem som satt i publiken i fredags och fick höra den häpnadsväckande berättelsen.
– Jag har sett den några gånger nu eftersom jag har fått en provskiva från Staffan och Mats. Att se det för första gången var lite läskigt eftersom tankarna kom tillbaka, men nu upplever jag inte det så mycket, säger Jan Larsson.
Han påstår att olyckan inte påverkade honom särskilt mycket åren efter att den hände, men att den förstås har satt sina spår.
– När jag står på balkongen hemma kan jag uppleva det som lite otäckt, eftersom jag får känslan av att jag kommer att falla, säger han.
Efter att ha gjort sitt sista arbetspass i Nordmarks gruva 1980 började han att jobba på det företag i Filipstad som till slut blev Timberjack. Han jobbade där fram till att företaget flyttade sin produktion till Finland 2003.
– Sen jobbade jag med olika projekt fram till förra året då jag gick i pension, säger han.
• Vad tycker du då om filmen?
– Jag tycker att det var bra att den blev gjord. Och så tycker jag att den belyste det som varit, är och det som kanske blir i framtiden på ett bra sätt. Jag hoppas verkligen att de börjar att bryta malm här igen. Vi har inte så mycket mer i de här trakterna än malmen som vi har i marken.
Viktig historia
Regissören Staffan Jofjell gick omkring och myste bland fikaborden i församlingshemmet, efter att filmen hade visats.– Det här var fantastiskt. Det är så roligt att kunna återbörda arbetet till dem som det handlar om, säger han.
För honom och Mats Holmstrand var det mycket viktigt att göra en film som ger rättvisa åt de människor som de mötte under filmprojektet.
Och det var viktigt att berätta gruvarbetarnas historia.
– Hela gruvhistorien tog i princip slut när gruvan i Persberg stängdes. Det kom inga representanter från gruvbolaget när gruvan slog igen och arbetarna fick köpa sin egen smörgåstårta själva, om nu någon ville ha en sån. Det var som om allting bara rann ut, säger Staffan Jofjell.
Han tror att många av dem som arbetat i gruvorna fick känslan av att deras arbete inte hade betytt någonting och att de därför inte gärna berättat om det som en gång varit.
– När man tycker att ens arbete är ingenting värt kan det vara svårt att formulera något, säger han.
Men tiderna har förändrats.
Nu är de gamla gruvorna heta objekt igen, i marknadskrafternas jakt på nya malmkroppar.
– Hade det inte varit ett sådant uppsving för gruvnäringen så hade vi kanske inte kunnat gå närmare och göra den här filmen. Nu har många fått tillbaka en slags självkänsla, en slags bekräftelse på att man faktiskt kan vara stolt över sin historia, säger Staffan Jofjell.
– 
