Nordmarksbarnen: Flickans berättelse
”Fattar ni inte, det är MIG det handlar om”
Ensamma veckoslut när ”alla andra” åkte hem till sina familjer.
Bevakade promenader i bara tofflorna för att hon inte skulle rymma.
Ett litet hopp om att domstolarna skulle lyssna.
Så beskriver den 12-åriga flickan året på Folåsa – ett år som slutade med att hon rymde.
Bevakade promenader i bara tofflorna för att hon inte skulle rymma.
Ett litet hopp om att domstolarna skulle lyssna.
Så beskriver den 12-åriga flickan året på Folåsa – ett år som slutade med att hon rymde.
Publicerad: 2007-11-16 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:02
Berättelsen börjar i juli 2006 när hon och brodern grips och förs med buss till behandlingshemmet Folåsa i Östergötland. Den slutar den 26 september i år, några veckor efter den gemensamma flykten.
Avsnittet från sommaren och hösten 2006 berättar om hårda restriktioner på grund av en tidigare rymning:
”Jag fick höra att jag bara skulle vara där i två veckor fram till LVU-förhandlingen. Jag kom inte därifrån. Fick bara träffa min bror i 15 minuter tillsammans med två personal. Vi fick inte vara utomhus tillsammans.”
”Dagarna gick. Fick inte kontakta någon utom min advokat och socialtjänsten. Jag fick åka ut en gång, till Bergs slussar och äta glass.”
”När det gäller eleverna så kom jag snabbt in i 'gänget' så att säga. Alla tyckte synd om mig som hamnat där när jag bara var 11 år. Ingen kunde förstå varför. Allra minst jag själv.”
En bit in på hösten behandlades omhändertagandet i länsrätten i Värmland. Brodern var med vid förhandlingen. Flickan skriver:
”Min bror fick åka, men inte jag, Jag var för ung för det. Jag satte verkligen mitt hopp till länsrätten. Jag såg en - om ändå liten - chans att slippa ur helvetet och få komma hem. Jag hoppades och hoppades.”
Länsrättsdomen som kom några veckor senare betydde fortsatt utvidgat omhändertagande – och placering utan tidsgräns på Folåsa. Flickan skriver:
”Jag blev fruktansvärt ledsen. Jag hade hoppats och önskat så mycket att kanske, kanske skulle jag kunna få åka hem till pappa. — Min advokat Ingalena Bjellman ringde. Hon berättade att jag bara skulle få prata med pappa 15 min/en gång i veckan i närvaro av personal”.
”Fattar ni inte? Det är MIG det handlar om. Det är mitt LIV ni raserar totalt. Jag är en MÄNNISKA!!! Ni bryter ner mig, ni förvägrar mig allt värt att leva för!”
I november var fallet uppe i kammarrätten. Resultatet där blev att en del restriktioner togs bort.
”Efter fyra månader fick jag gå utanför dörren utan personal. Det kändes helt otroligt! Att liksom kunna gå ut och känna frisk luft utan någon som stod bredvid och bevakade en...”
”Det blev vinter. Jag var fruktansvärt trött på att vara där. På att se alla andra åka på hemresor varenda helg, se alla prata med sina föräldrar obegränsat och utan att ha en vakt vid sidan om.”
Hon beskriver att hon allt oftare bråkade med personalen, använde ovårdat språk och fick avdrag på veckolönen.
”Jag orkade helt enkelt inte sköta mig. Varför skulle jag sköta mig liksom? Alla bara sabbade mitt liv.”
Julhelgen 2006 tillbringade syskonen på Folåsa.
”Alla dom andra fick prata med sina föräldrar. Jag fick inte ens prata med pappa på julafton, vilket resulterade i att jag grät och mådde fruktansvärt dåligt.”
”Dom sista månaderna innan jag rymde skar jag mig mycket. – Jag har cirka 27 ärr på kroppen. Alla skar sig på min avdelning. Personalen märkte det men gjorde inte så mycket åt det.”
Den 29 augusti i år skulle hennes situation behandlas på en vårdkonferens på Folåsa. Mamman var inbjuden, men pappan skulle inte vara med. Flickan beskriver sin upprördhet:
”Jag flög upp från stolen och gick in på mitt rum och smällde igen dörren, Sparkade omkull stolen vid skrivbordet och rev ner saker som låg på nattduksbordet. Hela jag skakade.”
Enligt flickan ledde vårdkonferensen inte till några förbättringar av hennes villkor på Folåsa.
”Jag orkade inte mer. Jag kände det i hela min kropp och själ. Jag var i stånd att göra vad som helst, bara jag slapp vara kvar på Folåsa.”
Hon rymde. Greps nere i Malmö. Och rymde en gång till.
”Och här är jag nu. FRI! Mår bättre än jag gjort på över ett år.”
Barnen har nu varit på rymmen från Folåsa i två och en halv månad.
Avsnittet från sommaren och hösten 2006 berättar om hårda restriktioner på grund av en tidigare rymning:
”Jag fick höra att jag bara skulle vara där i två veckor fram till LVU-förhandlingen. Jag kom inte därifrån. Fick bara träffa min bror i 15 minuter tillsammans med två personal. Vi fick inte vara utomhus tillsammans.”
”Dagarna gick. Fick inte kontakta någon utom min advokat och socialtjänsten. Jag fick åka ut en gång, till Bergs slussar och äta glass.”
”När det gäller eleverna så kom jag snabbt in i 'gänget' så att säga. Alla tyckte synd om mig som hamnat där när jag bara var 11 år. Ingen kunde förstå varför. Allra minst jag själv.”
En bit in på hösten behandlades omhändertagandet i länsrätten i Värmland. Brodern var med vid förhandlingen. Flickan skriver:
”Min bror fick åka, men inte jag, Jag var för ung för det. Jag satte verkligen mitt hopp till länsrätten. Jag såg en - om ändå liten - chans att slippa ur helvetet och få komma hem. Jag hoppades och hoppades.”
Länsrättsdomen som kom några veckor senare betydde fortsatt utvidgat omhändertagande – och placering utan tidsgräns på Folåsa. Flickan skriver:
”Jag blev fruktansvärt ledsen. Jag hade hoppats och önskat så mycket att kanske, kanske skulle jag kunna få åka hem till pappa. — Min advokat Ingalena Bjellman ringde. Hon berättade att jag bara skulle få prata med pappa 15 min/en gång i veckan i närvaro av personal”.
”Fattar ni inte? Det är MIG det handlar om. Det är mitt LIV ni raserar totalt. Jag är en MÄNNISKA!!! Ni bryter ner mig, ni förvägrar mig allt värt att leva för!”
I november var fallet uppe i kammarrätten. Resultatet där blev att en del restriktioner togs bort.
”Efter fyra månader fick jag gå utanför dörren utan personal. Det kändes helt otroligt! Att liksom kunna gå ut och känna frisk luft utan någon som stod bredvid och bevakade en...”
”Det blev vinter. Jag var fruktansvärt trött på att vara där. På att se alla andra åka på hemresor varenda helg, se alla prata med sina föräldrar obegränsat och utan att ha en vakt vid sidan om.”
Hon beskriver att hon allt oftare bråkade med personalen, använde ovårdat språk och fick avdrag på veckolönen.
”Jag orkade helt enkelt inte sköta mig. Varför skulle jag sköta mig liksom? Alla bara sabbade mitt liv.”
Julhelgen 2006 tillbringade syskonen på Folåsa.
”Alla dom andra fick prata med sina föräldrar. Jag fick inte ens prata med pappa på julafton, vilket resulterade i att jag grät och mådde fruktansvärt dåligt.”
”Dom sista månaderna innan jag rymde skar jag mig mycket. – Jag har cirka 27 ärr på kroppen. Alla skar sig på min avdelning. Personalen märkte det men gjorde inte så mycket åt det.”
Den 29 augusti i år skulle hennes situation behandlas på en vårdkonferens på Folåsa. Mamman var inbjuden, men pappan skulle inte vara med. Flickan beskriver sin upprördhet:
”Jag flög upp från stolen och gick in på mitt rum och smällde igen dörren, Sparkade omkull stolen vid skrivbordet och rev ner saker som låg på nattduksbordet. Hela jag skakade.”
Enligt flickan ledde vårdkonferensen inte till några förbättringar av hennes villkor på Folåsa.
”Jag orkade inte mer. Jag kände det i hela min kropp och själ. Jag var i stånd att göra vad som helst, bara jag slapp vara kvar på Folåsa.”
Hon rymde. Greps nere i Malmö. Och rymde en gång till.
”Och här är jag nu. FRI! Mår bättre än jag gjort på över ett år.”
Barnen har nu varit på rymmen från Folåsa i två och en halv månad.
Fakta
Bakgrund: 27-sidig berättelse från flickan
I en vecka vistades de förrymda Nordmarksbarnen hos ”miljöpartisten” i Stockholm. Sedan fortsatte de flykten på egen hand.
Den 12-åriga flickan lämnade en 27-sidig handskriven berättelse till mannen. Det är en redogörelse för vad hon känt och upplevt under tiden på det statliga behandlingshemmet Folåsa.
– Hon bad mig att sprida berättelsen så att fler fick veta hur hon haft det, säger miljöpartisten.
Dokumentet har ett allmänintresse. Det ger en bild av hur ett av Nordmarksbarnen upplevt tiden före rymningen, i ett ärende där hittills bara experter och barnens sins emellan stridande föräldrar kommit till tals.
NWT återger några korta avsnitt ur de delar som handlar om flickans upplevelser av omhändertagandet.
Berättelsen står oemotsagd, eftersom sekretessen hindrar Folåsa och socialtjänsten från att uttala sig i ärendet.
Den 12-åriga flickan lämnade en 27-sidig handskriven berättelse till mannen. Det är en redogörelse för vad hon känt och upplevt under tiden på det statliga behandlingshemmet Folåsa.
– Hon bad mig att sprida berättelsen så att fler fick veta hur hon haft det, säger miljöpartisten.
Dokumentet har ett allmänintresse. Det ger en bild av hur ett av Nordmarksbarnen upplevt tiden före rymningen, i ett ärende där hittills bara experter och barnens sins emellan stridande föräldrar kommit till tals.
NWT återger några korta avsnitt ur de delar som handlar om flickans upplevelser av omhändertagandet.
Berättelsen står oemotsagd, eftersom sekretessen hindrar Folåsa och socialtjänsten från att uttala sig i ärendet.
