Tor och David väcker frågor om plus och minus
Vilka roller spelar du? Vem bestämmer vad som är rätt?
Rena rama rollspelet blev det när Tor och David kom till Kyrkans hus och gav konfirmandgrupperna en tankeväckande föreställning.
Vilka roller spelar du? Vad ger plus och vad ger minus i de grupper du tillhör? Och vem bestämmer vad som är inne och ute?
Vilka roller spelar du? Vad ger plus och vad ger minus i de grupper du tillhör? Och vem bestämmer vad som är inne och ute?
Publicerad: 2007-09-20 07:39 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:50
;)
David Ek och Tor Våge som Benny och Benny, de tuffa killarna med koll på vad som gäller. Facit finns ju i tidningen. [Förstora]
;)
Så här ser David Ek och Tor Våge ut när de är sig själva. [Förstora]
Publiken består av konfirmander – dvs Filipstadsungdomar i 14-årsåldern. De är åtminstone till en början ganska avvaktande när duon på den lilla scenen i Kyrkans hus drar igång.
Men snart skrattas det igenkännande.
För det blir dråpligt när David och Tor spelar upp det ena rollparet efter det andra.
De är kampsångare, de är tuffa killen och tjejen i skolan, sen är de hippa kompisar med blonderat hår, de är smakpoliser... kort sagt en väldans massa roller eller typer som vi nog alla känner igen.
Genom rollspelet väcker de frågor som till exempel vem som egentligen bestämmer vad som är rätt och fel om hur man ska se ut och vad man ska göra, vem som dömer och vad som händer om man tänker själv istället för att bara inrätta sig i ledet.
Poängjakter
De väcker också tankar om varför det som ger plus i gruppen ofta är minus i längden – till exempel att innegänget i skolan bestämmer att det är töntigt att plugga och häftigt att inte bry sig.
Och hur det kan komma sig att det ibland blir som en tävling i en grupp, en tävling där den som samlar mest poäng vinner?
– Finns det rolltävlingar? Har ni poängjakter i Filipstad? frågar Tor. Det är spännande när man börjar tänka på vilka poängjakter är jag med i.
Sen sätter han och David igång ungdomarna i en övning, där det gäller att tänka sig in i en viss grupp man själv ingår i, och sätta poäng på olika företeelser som dyker upp. Till exempel om någon kommer till gruppen med en ny piercing i ögonbrynet, eller hur reagerar gänget på om du röker, eller att du använder cykelhjälm.
Sen får man tänka på en annan grupp och så ser man – jo, det blir skillnader i vad som gäller och vad som ger ”poäng” i olika sammanhang.
Känner igen sig
Kristina Amin, 14, känner igen sig i resonemanget:
– Till exempel kan man se i innebandyn, om man säger att man röker där säger dom ”jamen rööööker du”. Bland kompisarna är det helt OK, berättar hon.
Hon och kompisen Melina Tuomonen tyckte att föreställningen var bra. De är båda 14 år och tyckte att mycket av det som sades stämde.
Träffen ingick i konfirmandundervisningen och kanske var det lite av en överraskning att det är så här det är på konfa-timmarna.
– Det är första gången jag är här, säger Kristina.
Om de som var med på Tor och Davids föreställning nu kommer att börja tänka annorlunda återstår att se. Själva tror artisterna att det kan bli så, men att det kanske inte sker på direkten.
– Vi sår frön, som får ligga och gro, kanske i flera år, tror David Ek.
Använder humorn
Han och Tor tror att det kan vara ganska tufft att vara 14. Tuffast är kanske just att hitta sin egen linje bland alla som puffar en åt olika håll:
– Att gå sin egen väg, att veta vad vill jag, säger Tor, som själv gick fyraårig teknisk linje trots att han inte gillade de ämnena.
Han säger att han var 25 innan han riktigt kom på vad han själv ville i livet.
– Jag anpassade mig mycket till gruppen.
Nu försöker de via jobbet få unga att inte göra så, utan att våga tänka själva.
– Men det är väl en livslång resa, att komma sig själv närmare, säger David.
De tar mycket humor till hjälp i sin föreställning och det är ett högst medvetet val.
– Det är en poäng att använda humorn och att göra lite komiskt av det. I skolan blir det ofta så allvarligt, säger Tor.
• Vad tycker ni var värst med att vara 14?
– Att veta vad vill jag, säger Tor.
– Jag kopplar det direkt till skolan, att vara instängd i det systemet, säger David.
• Och bäst?
– Det bästa var nog att jag gick i en väldigt bra klass, men en otroligt bra klassföreståndare. Det gjorde det mycket lättare, säger David.
– Jag tror det var att allt var möjligt – trots allt! säger Tor. Men det var ju lite skrämmande också.
Men snart skrattas det igenkännande.
För det blir dråpligt när David och Tor spelar upp det ena rollparet efter det andra.
De är kampsångare, de är tuffa killen och tjejen i skolan, sen är de hippa kompisar med blonderat hår, de är smakpoliser... kort sagt en väldans massa roller eller typer som vi nog alla känner igen.
Genom rollspelet väcker de frågor som till exempel vem som egentligen bestämmer vad som är rätt och fel om hur man ska se ut och vad man ska göra, vem som dömer och vad som händer om man tänker själv istället för att bara inrätta sig i ledet.
Poängjakter
De väcker också tankar om varför det som ger plus i gruppen ofta är minus i längden – till exempel att innegänget i skolan bestämmer att det är töntigt att plugga och häftigt att inte bry sig.Och hur det kan komma sig att det ibland blir som en tävling i en grupp, en tävling där den som samlar mest poäng vinner?
– Finns det rolltävlingar? Har ni poängjakter i Filipstad? frågar Tor. Det är spännande när man börjar tänka på vilka poängjakter är jag med i.
Sen sätter han och David igång ungdomarna i en övning, där det gäller att tänka sig in i en viss grupp man själv ingår i, och sätta poäng på olika företeelser som dyker upp. Till exempel om någon kommer till gruppen med en ny piercing i ögonbrynet, eller hur reagerar gänget på om du röker, eller att du använder cykelhjälm.
Sen får man tänka på en annan grupp och så ser man – jo, det blir skillnader i vad som gäller och vad som ger ”poäng” i olika sammanhang.
Känner igen sig
Kristina Amin, 14, känner igen sig i resonemanget:– Till exempel kan man se i innebandyn, om man säger att man röker där säger dom ”jamen rööööker du”. Bland kompisarna är det helt OK, berättar hon.
Hon och kompisen Melina Tuomonen tyckte att föreställningen var bra. De är båda 14 år och tyckte att mycket av det som sades stämde.
Träffen ingick i konfirmandundervisningen och kanske var det lite av en överraskning att det är så här det är på konfa-timmarna.
– Det är första gången jag är här, säger Kristina.
Om de som var med på Tor och Davids föreställning nu kommer att börja tänka annorlunda återstår att se. Själva tror artisterna att det kan bli så, men att det kanske inte sker på direkten.
– Vi sår frön, som får ligga och gro, kanske i flera år, tror David Ek.
Använder humorn
Han och Tor tror att det kan vara ganska tufft att vara 14. Tuffast är kanske just att hitta sin egen linje bland alla som puffar en åt olika håll:– Att gå sin egen väg, att veta vad vill jag, säger Tor, som själv gick fyraårig teknisk linje trots att han inte gillade de ämnena.
Han säger att han var 25 innan han riktigt kom på vad han själv ville i livet.
– Jag anpassade mig mycket till gruppen.
Nu försöker de via jobbet få unga att inte göra så, utan att våga tänka själva.
– Men det är väl en livslång resa, att komma sig själv närmare, säger David.
De tar mycket humor till hjälp i sin föreställning och det är ett högst medvetet val.
– Det är en poäng att använda humorn och att göra lite komiskt av det. I skolan blir det ofta så allvarligt, säger Tor.
• Vad tycker ni var värst med att vara 14?
– Att veta vad vill jag, säger Tor.
– Jag kopplar det direkt till skolan, att vara instängd i det systemet, säger David.
• Och bäst?
– Det bästa var nog att jag gick i en väldigt bra klass, men en otroligt bra klassföreståndare. Det gjorde det mycket lättare, säger David.
– Jag tror det var att allt var möjligt – trots allt! säger Tor. Men det var ju lite skrämmande också.
