Kissen flyttade från New York till skogen
En fyrbent emigrant Skäfthöjdens färskaste invånare
Här har ni en världsresenär!
Hon må se ut som en ganska vanlig, svart katt – leker med matte och spanar på fåglar från köksbänken.
Men skenet bedrar. Katten Kissen är faktiskt lite utöver det vanliga.
Hon har just emigrerat från New York till Skäfthöjden.
Hon må se ut som en ganska vanlig, svart katt – leker med matte och spanar på fåglar från köksbänken.
Men skenet bedrar. Katten Kissen är faktiskt lite utöver det vanliga.
Hon har just emigrerat från New York till Skäfthöjden.
Publicerad: 2007-09-11 10:24 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:48
;)
En mörk skönhet har flyttat in i Skäfthöjden. Förra adressen var New York, men kulturchocken verkar ha uteblivit.
Foto: Filipstads Tidning [Förstora]
Foto: Filipstads Tidning [Förstora]
;)
Anna-Lena Larsson bor i New Rochelle, en förort till New York. Hon är uppvuxen i Hällefors och emigrerade för 14 år sen. Nu är hon hemma på besök - och med följde Kissen som ska stanna i Skäfthöjden. [Förstora]
;)
Kissen har bytt lägenhetslivet i New York-förorten mot ett falurött hus i Skäfthöjden. [Förstora]
;)
Anna-Lena Larsson har bott i USA i 14 år, men tycker inte att hon nånsin blir amerikan... Och kanske flyttar hon tillbaka till Sverige någon gång i framtiden. [Förstora]
;)
Lilla Kissen leker med snören tillsammans med matte. Hon har funnit sig väl tillrätta i sitt nya hem, låååångt från New York men nära skogen. [Förstora]
;)
Morris, 19 år, har fått en ung kompis i huset. Det verkar ha gått bra, hon och Kissen klarar att samsas i huset. [Förstora]
Hennes matte Anna-Lena Larsson gjorde motsvarande resa för 14 år sen.
Eller rättare sagt, då gick resan från Hällefors, där hon är uppväxt, och Örebro, dit hon flyttade som ung vuxen, till New York.
Hon visste att hon ville göra något annorlunda, och efter klassiska USA-upplevelser som au-pair och college fick hon verkligen en annorlunda jobbchans: hon fick arbete på ett hund- och kattcenter i New Rochelle, en förort till New York, där man tar hand om övergivna djur.
– Det är hundar och katter som ingen vill ha längre. Ofta när vi kommer till jobbet på morgonen sitter en ny hund fastknuten därutanför. Ofta är det hittehundar som folk kommer in med eller ringer om, berättar Anna-Lena.
Bästa och värsta
Hon har jobbat där i sex år nu och säger att hon fått se både det bästa och det värsta av människorna.
– Så det är mycket berg- och dalbana.
Det finns inget direkt slut på jobbet hon och hennes kollegor utför, nya övergivna djur dyker ständigt upp. Man skulle kunna tro att den som jobbar länge i branschen till sist skulle känna uppgiften övermäktig, och börja misströsta. Men inte Anna-Lena:
– Jag tänker inte så, för mig är det så att jag känner att jag gör ju skillnad för just den katten och den hunden.
Och en katt som det verkligen blivit skillnad för är just den lilla svarta Kissen.
Ja, hon heter faktiskt så. Inte så fantasifyllt, erkänner Anna-Lena, men så var det ju också bara ett ”arbetsnamn” som hon gav henne.
– Jag skulle ju inte behålla henne, så jag kunde inte ge henne något namn tyckte jag.
Kissen var bara tre dagar när hon kom till Anna-Lena.
– Jag fick ta hem henne och mata henne med nappflaska. Jag tror det blev lite extra speciellt med henne också för att när hon var tre-fyra veckor så blev hon jättesjuk, hon dog nästan. Då fick jag ta hand om henne ännu mer.
Bara mor och far dög
Normalt sett ser djurcentret till att djuren som tas omhand där får nya hem.
Det är alltid god kontroll på vilka som ska få ”adoptera” ett djur, men när det gäller Kissen märkte Anna-Lena själv att kraven plötsligt blivit jättehöga. Det var liksom ingen som dög till just den här katten, men själv kunde hon inte ha kvar Kissen för hon får inte ha husdjur där hon bor, och då smög sig en tanke fram...
Anna-Lenas mamma och pappa bor nära naturen, i Skäfthöjden norr om Älvsjöhyttan, nära gränsen mot Dalarna.
De har redan en katt, och hade sagt att de bara ville ha en, men... vore inte deras hem ändå perfekt för Kissen?
– Jag ringde pappa och berättade. Det går nog bra, sa pappa...
Lång väntan
Sen började pappersexercisen.
För det är ju faktiskt inte bara att boka flygbiljett och sticka iväg om man är en fyrbent resenär.
Anna-Lena kontaktade Jordbruksverket och fick bland annat reda på att lilla Kissen måste rabiesvaccineras – vilket kan ske tidigast när katten är tre månader. Sedan måste man vänta 120 dagar innan man kan ta blodprov och kolla att rabiesvaccinet gett önskat resultat. Och så krävs det intyg från veterinär om vaccination samt avmaskning. Mikrochipmärkning var också ett krav.
Sen återstod att skaffa flygbiljett, och eftersom Kissen är så liten fick hon åka som handbagage.
För en liten tid sedan var det så äntligen dags att fara. Kissen fick kliva in i sin väskliknande transportbur och visst hade Anna-Lena sina farhågor. Kissen är visserligen van att åka bil, men sju timmars flygresa plus två timmars väntan på flygplatsen skulle kunna vara en utmaning för både katt och matte.
– Jag var jättenervös innan för hur det skulle gå, men sen bara låg hon i väskan.
Hon brydde sig inte mycket om det som hände runt henne, och Anna-Lena tror att många av övriga passagerare aldrig ens märkte att en katt var med ombord.
Trivs i nya hemmet
Och väl framme i Skäfthöjden verkar Kissen ha hämtat sig bra, och viktigast av allt – hon trivs i sitt nya hem.
Hon har bara varit där ett par dagar, men har redan lärt känna de nya kompisarna, katten Morris, 19 år, som redan finns i huset, och stora glada hunden Palle.
– Hon tycker om hundar. När hon var liten brukade hon leka med en yorkshireterrier på jobbet, berättar Anna-Lena.
Än har Kissen inte fått gå ut, för Anna-Lena vill att hon först ska känna sig riktigt trygg i sitt nya hem, men snart kommer Kissen att smyga omkring i trädgården och kanske blir det ett och annat strövtåg efter skogsmöss också...
Kissen har redan börjat spana ut från köksfönstret med spänt intresse.
Bättre nära skogen
Det kan tyckas som ett stort steg att skicka en katt ända från USA till Sverige, men med facit i hand ångrar Anna-Lena ingenting:
– Om jag var katt skulle jag hellre vilja bo här. Därborta finns ju ingen skog, bara en liten park.
Och kanske, kanske kan det hända att Anna-Lena själv kommer efter så småningom av ungefär samma anledning:
– Det jag saknar mest från Sverige är nog naturen. Även om man bor i en stad här, är det mycket närmare till naturen – och till natur där det inte är packat med folk.
Men den här gången är hon i alla fall bara hemma och hälsar på, och passar på att meta och ströva i skogen. Om någon vecka åker hon tillbaka till New York, staden med en alldeles speciell puls, till sambon och till katterna och hundarna på centret.
Eller rättare sagt, då gick resan från Hällefors, där hon är uppväxt, och Örebro, dit hon flyttade som ung vuxen, till New York.
Hon visste att hon ville göra något annorlunda, och efter klassiska USA-upplevelser som au-pair och college fick hon verkligen en annorlunda jobbchans: hon fick arbete på ett hund- och kattcenter i New Rochelle, en förort till New York, där man tar hand om övergivna djur.
– Det är hundar och katter som ingen vill ha längre. Ofta när vi kommer till jobbet på morgonen sitter en ny hund fastknuten därutanför. Ofta är det hittehundar som folk kommer in med eller ringer om, berättar Anna-Lena.
Bästa och värsta
Hon har jobbat där i sex år nu och säger att hon fått se både det bästa och det värsta av människorna.– Så det är mycket berg- och dalbana.
Det finns inget direkt slut på jobbet hon och hennes kollegor utför, nya övergivna djur dyker ständigt upp. Man skulle kunna tro att den som jobbar länge i branschen till sist skulle känna uppgiften övermäktig, och börja misströsta. Men inte Anna-Lena:
– Jag tänker inte så, för mig är det så att jag känner att jag gör ju skillnad för just den katten och den hunden.
Och en katt som det verkligen blivit skillnad för är just den lilla svarta Kissen.
Ja, hon heter faktiskt så. Inte så fantasifyllt, erkänner Anna-Lena, men så var det ju också bara ett ”arbetsnamn” som hon gav henne.
– Jag skulle ju inte behålla henne, så jag kunde inte ge henne något namn tyckte jag.
Kissen var bara tre dagar när hon kom till Anna-Lena.
– Jag fick ta hem henne och mata henne med nappflaska. Jag tror det blev lite extra speciellt med henne också för att när hon var tre-fyra veckor så blev hon jättesjuk, hon dog nästan. Då fick jag ta hand om henne ännu mer.
Bara mor och far dög
Normalt sett ser djurcentret till att djuren som tas omhand där får nya hem. Det är alltid god kontroll på vilka som ska få ”adoptera” ett djur, men när det gäller Kissen märkte Anna-Lena själv att kraven plötsligt blivit jättehöga. Det var liksom ingen som dög till just den här katten, men själv kunde hon inte ha kvar Kissen för hon får inte ha husdjur där hon bor, och då smög sig en tanke fram...
Anna-Lenas mamma och pappa bor nära naturen, i Skäfthöjden norr om Älvsjöhyttan, nära gränsen mot Dalarna.
De har redan en katt, och hade sagt att de bara ville ha en, men... vore inte deras hem ändå perfekt för Kissen?
– Jag ringde pappa och berättade. Det går nog bra, sa pappa...
Lång väntan
Sen började pappersexercisen.För det är ju faktiskt inte bara att boka flygbiljett och sticka iväg om man är en fyrbent resenär.
Anna-Lena kontaktade Jordbruksverket och fick bland annat reda på att lilla Kissen måste rabiesvaccineras – vilket kan ske tidigast när katten är tre månader. Sedan måste man vänta 120 dagar innan man kan ta blodprov och kolla att rabiesvaccinet gett önskat resultat. Och så krävs det intyg från veterinär om vaccination samt avmaskning. Mikrochipmärkning var också ett krav.
Sen återstod att skaffa flygbiljett, och eftersom Kissen är så liten fick hon åka som handbagage.
För en liten tid sedan var det så äntligen dags att fara. Kissen fick kliva in i sin väskliknande transportbur och visst hade Anna-Lena sina farhågor. Kissen är visserligen van att åka bil, men sju timmars flygresa plus två timmars väntan på flygplatsen skulle kunna vara en utmaning för både katt och matte.
– Jag var jättenervös innan för hur det skulle gå, men sen bara låg hon i väskan.
Hon brydde sig inte mycket om det som hände runt henne, och Anna-Lena tror att många av övriga passagerare aldrig ens märkte att en katt var med ombord.
Trivs i nya hemmet
Och väl framme i Skäfthöjden verkar Kissen ha hämtat sig bra, och viktigast av allt – hon trivs i sitt nya hem.Hon har bara varit där ett par dagar, men har redan lärt känna de nya kompisarna, katten Morris, 19 år, som redan finns i huset, och stora glada hunden Palle.
– Hon tycker om hundar. När hon var liten brukade hon leka med en yorkshireterrier på jobbet, berättar Anna-Lena.
Än har Kissen inte fått gå ut, för Anna-Lena vill att hon först ska känna sig riktigt trygg i sitt nya hem, men snart kommer Kissen att smyga omkring i trädgården och kanske blir det ett och annat strövtåg efter skogsmöss också...
Kissen har redan börjat spana ut från köksfönstret med spänt intresse.
Bättre nära skogen
Det kan tyckas som ett stort steg att skicka en katt ända från USA till Sverige, men med facit i hand ångrar Anna-Lena ingenting:– Om jag var katt skulle jag hellre vilja bo här. Därborta finns ju ingen skog, bara en liten park.
Och kanske, kanske kan det hända att Anna-Lena själv kommer efter så småningom av ungefär samma anledning:
– Det jag saknar mest från Sverige är nog naturen. Även om man bor i en stad här, är det mycket närmare till naturen – och till natur där det inte är packat med folk.
Men den här gången är hon i alla fall bara hemma och hälsar på, och passar på att meta och ströva i skogen. Om någon vecka åker hon tillbaka till New York, staden med en alldeles speciell puls, till sambon och till katterna och hundarna på centret.
