De bevarar slåtterkonsten och växtligheten
ÄLVSJÖHYTTAN: Har som sommarjobb att lära sig slå med lie
Mattias, Mari, Katja och Karin visade vad de lärt sig på Packartorp i onsdags.
;)
Foto: Emely Wallo [Förstora]
;)
Foto: Emely Wallo [Förstora]
;)
Foto: Emely Wallo [Förstora]
;)
Foto: Emely Wallo [Förstora]
;)
Foto: Emely Wallo [Förstora]
;)
Foto: Emely Wallo [Förstora]
;)
Foto: Emely Wallo [Förstora]
”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” är ett känt och utslitet uttryck. Pessimisterna använder det med drypande ironi medan friluftsälskarna bejakar dess sanna innebörd. Mattias Jones Johansson, Mari Nordborg, Katja Handzic och Karin Bäck tillhör alla den sistnämnda kategorin. Under fem veckor har de tampats med mygg, knott och regnoväder i alla tänkbara former. Allt för att lära sig den sanna konsten att på hederligt vis slå med lie. Äventyret började för fem veckor sedan på Packartorp, långt uppe i den djupa skogen vid Älvsjöhyttan. Många timmars parktik senare befinner de fyra lärlingarna sig åter på startplatsen. Och nog märks det att övning ger färdighet.
– Bara man har en vass lie går det lätt och smidigt. Ingen gör på samma sätt utan efter ett tag hittar man en personlig teknik. Första gången vi var här jobbade vi över en hel dag, nu har vi gjort det här på en timme, säger Karin Bäck och blickar ut över vidderna.
”Fler unga ängsskötare”
Anledningen till Mattias, Maris, Katjas och Karins kanske lite ovanliga sommarjobb är länsstyrelsen i Värmlands satsning på projektet Fler unga ängsskötare, där konsten att slå med lie står i fokus. Projektet, som startade i fjol, genomförs med syftet att bevara natur och kulturvärdet i de få ängarna som finns kvar i Värmland.
Staffan Lunddahl är skicklig med sin lie och har länge jobbat som slåttare. Han har varit med och lärt ut tekniken och gett tips och råd till de fyra nybörjarna. Han ser mycket positivt på att det finns ett intresse för detta gamla hantverk och han tycker även samhället med sitt miljlötänk borde bejaka fördelarna med att slå med lie.
– Det är ju helt oslagbart ut miljösynpunkt. Inga avgaser eller utsläpp. Fördomen många har är att det tar längre tid, den allmänna uppfattningen är ju att redskap med motor går snabbare, men så är det inte alls. Det går minst lika fort, om inte snabbare, med lie. Jag hade gärna sett att kommuner använde sig av den här tekniken, säger Staffan Lunddahl.
Ingen vanlig lie
Under de fem slåtterveckorna har gruppen använt sig av knackelie, en sorts lie som är inte tillhör den svenska traditionen utan som är mer vanlig i Europa och andra delar av världen. Namnet ”knackelie” skvallrar redan om skillnaden. Jämfört med en vanlig lie som slipas vass på en slipsten knackas bladet på en knackelie ut med hjälp av en hammare och ett städ, allt för att få en rakbladsvass egg. Materialet i en knackelie är även mer elastiskt och följbart. En slåttare har dessutom alltid med sig ett bryn i en slida fäst vid höften för att då och då kunna vässa eggen under arbetets gång.
– Det gör vi ungefär var femte minut. Bladet knackar vi efter fem, åtta timmars arbete. Man känner när det börjar gå tungt och man börjar använda sig av muskelkraft, då är det dags att slipa, säger Karin Bäck.
För att bevara växter
Trots att slåttertekniken är åldrig är syftet med att slåtta ängar fortfarande befintligt. För om detta inte gjordes, menar Staffan Lunddahl, skulle en viss typ av växtflora gå förlorad.
– Vi slår för att bevara en artrik flora som tillexempel örter, som inte är så konkurrenskraftig mot andra växter. Vi vill behålla mångfalden helt enkelt, säger han.
”En härlig känsla”
Efter fem veckor kan nu de fyra nybörjarna stolt kalla sig slåttare. De håller alla med om att det varit en rolig och lärorik tid och kommer definitivt föra traditionen vidare.
– Jag har lovat att lära mina föräldrar, säger Karin Bäck.
– Det har varit jätteroligt. När man kommit in i det glömmer man allt annat, berättar Mattias Jones Johansson.
– Det är en härlig känsla att få vara ute i naturen, det är så tyst och skönt bara liens vinande hörs, menar Mari Nordborg.
– Det är ett riktigt hantverk, tycker Katja Handzic.
