Tandläkarbesök förr i tiden kunde vara rent rysansvärt
TANDVÅRD
De ursprungligen apliknande käkarna förpassades till evolutionens sopsortering och ett mera välproportionerligt anlete gjorde intåg. Samtidigt vidgades omfånget på övre delen av skallen, så att flera såväl goda som onda tankar skulle få plats. Tänderna brydde sig inte om denna process, de är fortfarande lika stora, det är därför som den moderna människans tänder inte får plats i käkarna, utan vi måste genomgå tandreglering så att vi ser prydliga ut, får fortplanta oss och vara med i Let´s Dance.
Ohämmat bruk av socker i livsmedel från mitten av 1800-talet fick
en mycket negativ inverkan på tandhälsan, ökad förtäring av sötsaker och
läskedrycker i min generation ledde till otaliga tandläkarbesök för att
ersätta ursprunglig tandmateria med amalgam. Från att man började skolan
fick man gå till Folktandvården för kontroll och åtgärder. Många av mina nya
tänder jag fick efter ömsningen runt tioårsåldern fick hål och behövde
lagas.
Det blev många gånger man fick ta plats i stolen hos tandläkaren,
fick en bedövningsspruta som fick en att dregla resten av dagen och fixerade
blicken på drivremmen till borren där uppe som gick runt, runt, den hade en
skarv som bestod av en metallklämma som man såg vid varje varv. Det dånade
och skakade i hela skallen när borren arbetade sig ner genom den hårda
tanden.
Detta följdes av ett knakande gnissel när amalgamet trycktes in i hålet. Hela tillställningen ackompanjerades av olika smak- och luktsensationer och partiklar som ramlade ner i svalget. Dåtida salivsugar var gjorda av metall, tunga som dragkrokar och som kändes som om de skulle trycka sig igenom slemhinnan i underkäken. Nutida tandläkarinstrument är mycket mer utvecklade och har lett till mindre smärtsamma besök, utan att dessa ännu blivit njutningsbetonade.
Mina tänder fick inte plats, en flerårig process med
tandställningar tog sin början. Inte skötte jag det där ordentligt heller,
mina tänder sitter fortfarande lite utströdda, ungefär som husen i en by i
Dalarna. Först av allt skulle ett par tänder dras ut hos en privat
tandläkare på Kungsgatan. Jag var bara tio år och var inte så lite ängslig
inför vad som förestod.
Den första tanden gick skapligt, den andra var besvärligare. Tandläkaren spjärnade och drog, han blev alldeles svett. Det tog tid så jag fick flera bedövningssprutor. Till slut fick han klyva tanden med borren, eftersom rötterna växt runt käkbenet. Jag uthärdade, svettig, uppskakad och öm. Jag hade fått löfte om en plastmodell av en Volkswagenbuss som placerades bredvid stolen där jag satt, det höll humöret uppe.
Jag klarade det utan tårar, men låg i sängen flera dagar, var svag och
groggy av allt bedövningsmedel och blodade ner kudden på nätterna. Detta
skedde mitt i vår flytt från Herrhagen till Lamberget 1961 så jag slapp vara
med och bära, istället bar de mig till mitt nya rum på övervåningen. Men när
vi vid ett förnyat tandläkarbesök fick besked att ytterligare två tänder
måste dras ut då grät jag, länge och innerligt. Det blev en ny omgång i
tandläkarstolen, blodigt örngott och ännu en plastmodell.
På Herrhagsskolan infördes grindvakter vid skolgården. Man
ville förhindra det eviga rännandet till godisaffärerna, vilka fanns flera
runt skolan. Grindvakter var elever ur de äldre klasserna, och giltig
utpassering skulle bestyrkas med exempelvis det lilla kort som man fått hos
tandläkaren och där kommande besökstider noterades. Det där höll på att leda
mig in i en framtida brottets bana, då det var en smal sak att förfalska en
notering på kortet. Eljest var de bastanta järngrindarna stängda och något
annat sätt att ta sig ut fanns inte. Det lätt stalinistiska förfaringssättet
övergavs efter en tid och såväl godisaffärer som tandläkare fick en ny
blomstringstid.
















































































