Karlstadpôjken William Skoog bryter isen
DAG FÖR DAG
;)
Foto: William Skoog [Förstora]
;)
Foto: William Skoog [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: William Skoog [Förstora]
William gjorde värnplikten 2007-2008, huvudsakligen ombord på korvetten HMS Sundsvall som ledningssystemoperatör vilket innebar att sköta fartygets kontakt med omvärlden. På Ymer är han styrmanselev. Det innebär att hjälpa till på bryggan, men även med matroserna på däck.
– Eftersom det är min första tid ombord på ett civilt fartyg, berättar han, handlar det mycket om att lära sig hur alla rutiner fungerar vid olika moment som t.ex. förtöjningar, losskastningar, bogsering, vaktavlösningar och manövrering i olika situationer. Jag mönstrade på den 12 januari, sedan dess har vi med ett fåtal dagar som undantag varit ute till sjöss och assisterat trafiken på hamnarna i Bottenviken.
Resurserna för isbrytning har minskat eftersom det under en följd av år varit varmare vintrar och är nu otillräckliga. Det är mycket is i Bottenviken i år, och Ymer och fem andra isbrytare har i samarbete med de finska kollegorna fullt upp. Därtill har Ale fått sändas till Vänern, som nu är helt isbelagd. Man ger assistans genom att gå framför det fartyg man ska assistera och skapa en isränna eller så kan man bogsera om isen är för svår att forcera. Under de senaste veckorna har alla fartyg behövt hjälp. Själva tekniken för att bryta isen är ganska rättfram. Isbrytaren kör helt enkelt in i isen och krossar den. För att kunna åstadkomma detta är isbrytaren byggd med stor tyngd, starka maskiner och ett skrov som förhindrar att isen klättrar på fartygssidorna. Skrovet är robust byggt med upp till 32 mm tjock plåt i fören. Atleklassen (isbrytarna Atle, Frej och Ymer) har fem Wärtsilä huvudmaskiner, drivna av diesel eller tjockolja, om sammanlagt 22.000 hästkrafter. Dessa driver fem generatorer som i sin tur ger ström till propellermotorerna. Det finns två propellrar i aktern och därtill två i fören som hjälper till vid forcering av stora isvallar genom att suga undan vattnet under isen.
William beskriver omgivningen:
– Det är en storslagen miljö som vi verkar i. På en del ställen är hela vattenytan helt täckt av jämn is med snö ovanpå. Där ser det ut som att vi åker på ett golv av snö. På de flesta ställen är det dock mer ojämnt och det är gott om vallar där isen har gått ihop av olika anledningar. De här vallarna är de största hoten mot sjöfarten då de är väldigt kompakta och svåra att forcera för vanliga fartyg. Vissa fenomen som soluppgångar är väldigt spektakulära med nästan lila sken över isen och mycket starkt ljus. Helt klara dagar med nästan obegränsad sikt byter av dagarna med snö och vind och sikt på ett par hundra meter. Det är väldigt effektfullt.
Man jobbar i ett så kallat 1-1 system där man jobbar lika mycket som man är ledig, och det finns två befälhavare. Den nuvarande heter Kenneth Wahlberg, är uppväxt i Norrland och började på isbrytarna när han gick ut sjökrigsskolan 1976. Mellan 1976 och 1992 växlade han mellan isbrytarna och minsvepare, men sedan 1992 har han varit enbart på isbrytarna. Han blev chef 1999 och följde sedan med över när isbrytarna civilbemannades 2000-2001. Tidigare hade man en helikopter fast baserad ombord för isspaning, men nu har satellitbilderna blivit så pass bra att man kan förlita sig på dem. Det finns ett avtal med Kallaxflyg som flyger ut med reservdelar eller personal och som kan isspana när satellitbilderna är svåra att tyda.
Iskalla fakta: Ymer har två systerskepp, Atle och Frej och togs i bruk 1977. Hon är 105 m lång, 24 m bred ch har en deplacementvikt om 9500 ton. Fem huvudmaskiner utvecklar 22 000 hästkrafter vilket ger en maxfart på 19 knop. Aktionstiden är 6-8 veckor. Som första svenska isbrytare var Ymer på en expedition till Grönland och Spetsbergen under tre månader 1980, då medföljde 55 besättningsmän och 119 forskare.
