Talgoxen tror på våren
FUNDERINGAR FRÅN UDDEN
;)
Sissida, sissida, sissida eller sittu, sittu, sittu.
Vingarna darrar av upphetsning och han svänger med huvudet för att demonstrera de vita kinderna så att eventuella rivaler förstår att det är hans revir.
Hos honom finns inga tvivel om att våren är i annalkande. Han går på det alltmer tilltagande ljuset.
Så här mycket snö minns jag dock inte att vi haft någon gång inte ens 1987.
På vänerviken ligger snön flera decimeter djup men längre ut finns nyfrusen blankis som lockar skridskoåkare från Stockholm och Skåne, Holland, Finland och Danmark. Via internet sprider det sig som en löpeld att blankisen ligger på Vänern. Åkarna sätter pulsande i snön fart för att komma ut till isen som är svart och nyfrusen med vita rimfrostfjädrar på. Den här helgen är Vänern den enda plats i Sverige där man kan åka på nyfrusen blankis får vi veta.
För att komma ut dit får man pulsa flera kilometer i den djupa sön. Sånt frestar på så det är tämligen trötta åkare som frampå eftermiddagen återvänder med salighet i blicken. Att susa fram på glanskis i sol. Det är stort och jag, som av olika skäl inte längre åker, blir lyrisk bara av tanken.
– Vi visste inte att Vänern är så stor, säger en imponerad skånska, som seglat på större vatten.
Hon får lära sig att Vänern är ett innanhav och att man inte ser land någonstans när man befinner sig i båt mitt ute på detta hav.
Så småningom lämnar minibussar och personbilar udden för att bege sig hem. Sist iväg är några holländare, som dröjt sig kvar ända tills skymningen sänker sig.
Om man möjligen likt talgoxen kan ana våren mitt på dagen när solen skiner och det är vindstilla råder vinter om natten.
Det är fullkomligt tyst och utanför fönstret välver sig den gigantiska stjärnhimlen.
Jag spanar efter planeten Mars. Det var ett hissnande stort ögonblick när robotkamerorna i den amerikanska tv-utsändningen nyligen visade hur vår närmaste planet har mjukt rundade bergsmassiv som tonar fram långt bort.
Vår fascination av det orörda har alltid lockat. Om det så bara är att hemmavid utforska hur djup snön är när man försöker hitta de igensnöade spåren av stigarna vi skottat upp runt den blåsiga klippudden. På några ställen där vinden legat på är snön så djup att den räcker mig till midjan och drivorna har blåa skuggor som för tankarna till fjällen. Över de bländande vita snövidderna tornar molnen upp sig vid horisonten. Det blir mer snö men talgoxen framhärdar. Han tror på våren.
