Finlands sak var Uno Larssons
PERSONLIGT:
En av dem som var med i kriget är kristinehamnaren Uno Larsson som än i dag minns krigets fasor och påfrestningar.
;)
Foto: Magnus Carlsson [Förstora]
;)
Foto: Förlag svenskafrivilliga.com [Förstora]
;)
;)
;)
;)
;)
;)
– Att jag skulle åka till Finland var helt och hållet min egen idé och den grundade sig på de händelser som förebådade kriget, säger Uno Larsson.
Han talar om hur historiens två största brottslingar, Hitler och Stalin, i en nonaggressionspakt delade upp Östeuropa mellan sig. Det betydde att Sovjetunionen kunde lägga under sig de baltiska staterna utan att tyskarna brydde sig och att Tyskland å sin sida kunde skaffa sig mer ”lebensraum”.
Så började Sovjetunionen att sätta press på Finland genom att ställa krav på landavträdelser. Totalt fem gånger kallades den finska regeringen till Moskva för överläggningar. Trots att det gjordes betydande eftergifter från finsk sida var inte ryssarna nöjda och till slut kom man inte längre.
I slutet av november -39 utsattes byn Mainila på den sovjetiska sidan
av gränsen på Karelska näset för artilleribeskjutning. Finland fick skulden
för attacken som dödade fyra och sårade nio soldater. Att Finland hävdade
att man inte hade något artilleri i närheten som kunde skjuta så långt
brydde sig inte den ryska björnen om. Den ville se blod och några dagar
senare invaderades Finland utan någon krigsförklaring.
Sovjet installerade en finsk marionettregering på badorten Terijoki, också den på Karelska näset. Regeringschef var Otto Kuusinen, en finländare som sedan 20 år tillbaka var exilpolitiker i Sovjetunionen. Terijokiregeringen erkändes lika omedelbart som självklart av Sovjetunionen.
– När sedan den amerikanske ambassadören ville medla i kriget mellan Sovjet och Finland fick han höra att det var finska trupper som stred mot varandra och att det rörde sig om ett inbördeskrig utan sovjetisk inverkan, säger Uno.
Han har under åren vid flera gånger kåserat om kriget på ett lättsamt
och raljerande sätt, men nu till 70-årsjubiléet har han skärpt tonen.
Anledningen till det är att folk verkar ha börjat glömma historien:
– Det finns biskopar som förnekar förintelsen och i Ryssland börjar det växa fram en Stalinkult.
Därför satte sig Uno ner och stolpade upp sina minnen från krigets vedermödor. Lagom till 70-årsdagen av krigsutbrottet föreläste han på biblioteket under rubriken ”Då helvetet brakade loss i Norden”. Den tyska invasionen av Danmark och Norge låg ännu några månader fram i tiden när finska vinterkriget bröt ut.
Uno Larsson bestämde sig omgående efter bombningen av Helsingfors
30 november 1939 för att göra vad han kunde för att bistå det finska
brödrafolket. Det var dock inte det lättaste eftersom Sverige var neutralt i
kriget. En frivilligkår bildades och till slut fanns det 137
rekryteringskontor i Sverige. Dessa drevs av frivilliga krafter.
– I Kristinehamn var det rektor Ernström som drev den hemma i sin lägenhet på Hamngatan, minns Uno.
Som frivillig fick han uppge en kontaktperson som skulle fungera som god man under tiden han befann sig i krig. I Unos fall föll lotten på fadern Ludvig som åtog sig uppdraget.
Några dagar in på januari 1940 klev Uno och tre andra frivilliga
kristinehamnare ombord på tåget som skulle ta dem till Stockholm och sedan
vidare till Haparanda och slutligen Finland. Perrongen var full av folk som
ville önska de frivilliga lycka till. Mariebergs musikkår spelade, det var
hurrarop och det sjöngs Vår Gud är oss en väldig borg.
Väl i Finland fick de ligga ett par dygn i Torneå innan färden fortsatte till Kemi där de frivilliga skulle utbildas till stridsförband. Uno blev springpojke åt en läkare och gick runt och delade ut mediciner. Han hade både ett års utbildning inom artilleriet och en sjukvårdsutbildning att falla tillbaka på.
– Innan kriget hade jag arbetat fyra somrar på Mariebergs sjukhus, berättar han.
Med dubbla kompetenser var han osäker på var han skulle placeras. Till
sist visade det sig att det blev inom sjukvården. Uno blev chef för
kompanitrossens sjukvårdsgrupp.
– Egentligen ville jag inte bli befäl, men jag var så trött på all väntan så jag accepterade, säger han.
Uno fick befäl över 26 soldater och på skidor begav de sig ut på vad som med rätta kom att kallas helvetesmarschen. Från Kemi skulle de ta sig till Salla, en marsch som tog 20 dagar i anspråk. All framryckning skedde nattetid och det var ideliga köldrekord.
– Varje timme var en kamp mot trötthet, kyla och hallucinationer. Fy fan, säger Uno.
Vid Sallalinjen skulle svenskarna avlösa de finska styrkor som dittills hållit fronten. De 3 000 svenskarna ersatte 7 000 finländare som trodde att de skulle få åka hem på permission. I stället sändes de direkt till Karelska näset där merparten av dem stupade.
Unos uppgift var att se till att det fanns en sjukvårdare och två
bårbärare på varje kompani vid fronten. Avlösning skulle ske var tredje dag,
men så blev det inte.
– Det visade sig att de killar som låg vid fronten blivit så bra vänner med soldaterna i de kompanierna att de inte ville veta av någon avlösning.
Uno berättar om en avlösning som ändå blev av. På väg ut mötte han den svenske förbandschefen överstelöjtnant Magnus Dyrssen. I flygande fläng lämnade Uno av innan han fortsatte mot fronten. När han kom tillbaka två timmar senare var Dyrssen död.
– Jag såg honom inte själv, men de sa att halva huvudet var bortskjutet.
Detta skedde redan tredje dagen efter att svenskarna nått fronten.
Sjukvårdsgruppen bodde i ett 20-mannatält med rött kors, något som respekterades av ryssarna. Så trots att bomber och granater föll till höger och vänster kände sig ändå sjukvårdarna relativt säkra. Att sova var aldrig några problem.
– Det finns väl inget härligare än att få sova? De få veckor vi var i stridslinjen hade vi det, i förhållande till uppmarschen, ganska bra, säger Uno.
Det ryska bombardemanget var inte heller av enbart ondo. Det sprängde även hål i isen som gjorde att de svenska soldaterna fick lättare att komma åt dricksvatten, men det gällde att vara snabb eftersom kylan snart gjorde att hålen frös igen.
Striderna kring Sallafronten var ett ställningskrig alltsedan en rysk styrka nedkämpats till sista man vid Mäntyvaara på julafton. Det satte de finska styrkorna i så stor respekt att ryssarna inte dristade sig till några fler häftiga attacker.
– De häftigaste striderna under vår tid vid fronten skedde under förmiddagen själva fredsdagen, berättar Uno.
Efter fredsdagen låg svenskarna kvar vid fronten i två veckor i
väntan på att freden skulle ratificeras. Då kom ryssarna över för att hämta
sina stupade kamrater.
– De ville gärna prata med oss, men vi hade lite svårt för det, säger Uno.
Han var en av de första svenskarna som fick åka hem från Finland. Detta med anledning av att hans morfar gått bort, men eftersom Uno ändå inte hann hem till begravningen kändes det lite snopet att han så abrupt skulle skiljas från sina kamrater.
Uno har alltsedan krigsslutet varit medlem i Svenska Finlandsfrivilligas Förbund. Vid 40-årsjubiléet samlades frontsoldaterna nästan mangrant vid Märkäjärvi för att minnas kriget och hedra stupade kamrater.
– Jag har aldrig ångrat mitt deltagande i kriget. Jag är stolt över det. Jag var en enkel soldat utan bragder och vill inte framstå som pösig eller stöddig, säger Uno Larsson.
Det har inget under de senaste 70 åren kunnat ändra på.
