Julafton för Sanny att fylla 30 i dag
PERSONLIGT
Ja, just i dag, julafton, faktiskt.
Kalla det milstolpe eller vad ni vill, men för en hockeyspelare på elitnivå kan det också vara en indikation på att karriärens ände sannolikt finns någon gång fem år framåt i tiden. Det visar om inte annat erfarenheten.
– Det är inget jag tänker på just nu. Det primära för mig är att fullfölja det kontrakt jag har med Färjestad, säger Sanny.
I april i år skrev Sanny under ett treårskontrakt, med dessutom ett inlagt optionsår.
– Vad som händer sedan är skrivet i stjärnorna, men familjärt kan mycket väl bli så att jag och min närstående, Marina, blir kvar med boendet i Karlstad. Stan tilltalar oss, precis som fallet var med Sundsvall där vi bodde under åren med Timrå, säger han.
Att fylla år på julafton medger Sanny är lite speciellt.
Egen kutym är att presenter ska öppnas först på dan och vara inslagna i presentpapper. Julklapparna får vänta till kvällen.
– Men att önska en massa saker är något har jag kommit ifrån. Mina anförvanter vet ändå på ett ungefär vad som kan behöva fyllas på i förråden.
Efter de sex säsongerna i Timrå, innan han i fjol blev klar för
svenskklubben Rapperswil i Schweiz, är det säkert en och annan som när
uppfattningen att Sanny är uppväxt på en plats ute på någon av de
norrländska tundrorna.
Men fel, fel, fel, Sanny är storstadsgrabb, hockeyuppfostrad i Björkängshallen där Huddinge har sin hemvist, och där pappa Björne varit vaktmästare i mer än 30 år.
Det var också därifrån Sanny tog skuttet ut i den stora hockeyvälden och hamnade over there.
1999 draftades han av Peter Forsbergs Colorado Avalanche, men till den klubben nådde han inte ända fram.
– Jag var nog också införstådd med det när chansen dök upp. Jag kom från Huddinge och allsvenskan, stack iväg på vinst och förlust. Jag stod den här tiden verkligen vid ett personligt vägskäl i det att jag dessutom jobbade 08-15 som personlig assistens på ett dagis.
Efter draften hamnade han i Hershey Bears i AHL. Sedan blev det ett par
veckor i Baton Rouge Kingfish innan han skeppades vidare till Quad City
Mallards.
– Mesta tiden tillbringade jag i Bears, det rörde sig om ungefär 100 matcher.
Det var därifrån han via agenten Björn Rockström fick kontakt med Timrå. Där han blev kvar sex säsonger.
Sedan, innan det var för sent, ville han testa något år utomlands. Skrev på för Rapperswil (där också svenskarna Christian Berglund och Niklas Nordgren återfinns).
– Från början var jag inställd på att även utnyttja optionåret, men det malde inom mig att klubben hade en oproffsig organisation, och när Färjestad några dagar efter guldfinalen hörde av sig igen, efter en inledande kontakt i januari, slog jag till.
– Jag befann mig hemma hos föräldrarna en aprildag när jag faxade över kontraktsöverenskommelsen.
Totalt blev det ändå 40-talet matcher i klubben. Och närmare 150 utvisningsminuter.
– Utvisningarna var förstås sammankopplade till mitt spelsätt. Försöker spela med stort hjärta och aldrig vika undan i närkampsspelet.
Tuffheten i spelsättet har Sanny fått betala ganska dyrt för.
Knäopererad i USA första gången 2000 och ytterligare två gånger under åren
där. Avslitet korsband, skador på ledkapsel och uttänjda ledband innebär att
han sedan dess alltid bär specialskydd över ena knäet på träningar och
matcher.
– Jag har vant mig vid det. Det som hänt är gjort och bekymrar mig inte på något sätt.
Som back har du en skarp förebild?
– Jag har alltid sett upp till Mattias Norström som avslutat sin långa NHL-karriär. Han hade alla de egenskaper en bra defensiv back ska ha. Fast offensiven var väl som min. Det vill säga den kunde varit bättre.
Stämmer det att du ska ha sagt att du aldrig skulle betala för att se dig själv spela?
– Jo, medger Sanny, och skrattar till.
FBK-maskinen hackar fram ibland, ni har svårt ta poäng av topplagen. Kan det vara en indikation på att ni får vara nöjda med kvartfinalspel den här säsongen?
– Det ingår inte i tänkesättet. Vi har alla inställningen att vi ska nå finalspelet, men är samtidigt pinsamt medvetna om att vi spelmässigt måste upp ett par snäpp, och framför allt inte falla igenom under matcherna vilket skett stundtals.
Du gjorde din hittills enda VM-turnering 2005. Nyligen var du uttagen till turneringen i Ryssland. Men tackade nej. Varför?
– Jag fick en nackskada mot HV borta och måste utgå. Men den är jag rehabiliterad ifrån nu, och räknar med att spela mot Rögle på annandagen.
Du debuterade som hockeykommentator i Canal 5 i vintras. Nu vill de ha dig igen, sägs det.
– Det var kul höra att de inför den här säsongen tydligen hade önskemål om det. Fast sedan sa de visst något om att jag borde spela i ett lag som inte gick för långt i slutspelet. Så det lär väl inte bli av...
Som lagkapten har du förstås möjlighet tycka till om lagets spel. Du har framför allt i Canal plus i periodpauser gett uttryck för att du inte varit nöjd med vad ni presterat.
– Jag har enorma krav på mig själv och försöker leva efter det. Bra är bra och dåligt är dåligt, och det jag säger är väl närmast bara att bekräfta det som ändå alla intresserade sett eller ser. Men mest har det väl ändå varit fråga om positiva omdömen kring vårt eget spel, tycker jag.
Hur ser ditt liv ut vid sidan av hockeyn?
– Vi köpte ju hus tidigare i år, så det är mycket hemmafix just nu. Vad annat, jo, Marina tycker om att resa och vi vill fortsatt se oss omkring. Under en hemmakväll framför tv:n tittar jag gärna på fotboll.
Har du börjat fundera på livet efter hockeyn?
– När det gäller boendet kan det som sagt fortsatt bli Karlstad, som ligger strategiskt bra till för mina föräldrar i Stockholm och Marinas närmaste i Oslo. Yrkesmässigt har jag haft funderingar på ledarskapsutbildning. Sport i media intresserar mig också, kanske som kommentator, men vi får se. Just nu måste jag ha ändå under några år ha full fokus på Färjestad som är min arbetsgivare.
Fyller: 30 år den 24 december.
Yrke: Ishockeyspelare på heltid.
Bor: Villa på Råtorp.
Familj: Frun Marina och dottern Nolita, 3.
Källa:
