
I Solstadens bujinkan-träning finns inga barriärer
FÖRENINGSLIV
Det står klart efter ett besök i Bujinkan Solstaden Dojos träningslokal på Kvarnberget i Karlstad.– Helt klart finns det mycket myter, och för den delen fördomar, om vår art, säger Mattias Johansson, som är sekreterare Bujinkan Solstaden Dojo.
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
Foto: Privat [Förstora]
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
Han ser inte det som utövas som en sport, utan benämner bujinkan som en art. För Mattias Johansson handlar bujinkan budo taijutsu – som är det kompletta namnet – ytterst om självkännedom och ett sätt att förhålla sig till sig själv och sin omvärld. Och däri ingår att försvara sig om det skulle behövas.
Både fysiskt och själsligt.
– För mig är bujinkan det ultimata överlevnadssättet, sammanfattar han.
Bujinkan Solstaden Dojo har runt 40 aktiva utövare, varav ett tiotal
utgörs av en barngrupp.
Annat var det under ninjaboomen på 80-talet, skrattar Mattias Johansson och klubbkompisen Patrik Eng, där de sitter på kuddar med korslagda ben i det japanskinspirerade rekreationsrummet i klubblokalen.
– Ja, då, runt mitten av 80-talet, hade klubben en topp med flera hundra medlemmar, men den dalade ju snabbt, berättar killarna. Själva var vi inte med då, men vi har ju hört talas om den tiden.
Det var då som den amerikanska filmbranschen levererade filmer med
stridande ninjor på löpande band, med titlar som Ninja Thunderbolt och
Golden Ninja Warrior. Även den tecknade serien med de tonåriga sköldpaddorna
Ninja Turtles har bidragit till att skapa en viss schablonbild kring
ninjakulturen.
– Det är därifrån många myter kring vår art kommer. Odödliga ninjor som gör sig osynliga, dyker upp ur rökmoln, klättrar på väggar, kastar kaststjärnor och utstöter tuffa fraser på japanska, ler Mattias Johansson.
Och fortsätter:
– I Japan för sisådär 600 år sen fanns en tro på onda andar och skulle man ge sig i strid med dessa behövdes kanske övermänskliga förmågor. Det är ur den föreställningen som tron på ninjans magiska egenskaper uppstått.
Men som knappast har någon koppling till dagens utövning av bujinkan,
som tidigare kallades ninjutsu. Grundprinciperna inom bujinkan har hämtats
från nio olika kampskolor med traditioner tillbaka till 1200-talet.
Slag, sparkar, kast och låsningar ingår. Liksom vapen.
– Fast jag kallar det verktyg, säger Mattias Johansson. Och de spelar en underordnad roll i vår träning och fungerar mest som ett komplement till vad kroppen vill säga. Eller som en distraktion.
Någon allvarlig olycka med vapen har aldrig inträffat under klubbens 26-åriga historia.
Vapnen, eller verktygen, består bland annat av olika typer av svärd och
stavar av metall och trämaterial. I Bujinkan Solstaden Dojos träningslokal
(dojo betyder just träningslokal) finns verktyg prydligt uppsatta på väggar
och samlade i hörn.
Kaststjärnorna (shuriken) däremot är inlåsta i skåp.
– De lyder under knivlagen, berättar Mattias Johansson.
Men när NWT besöker träningen är det bara armar, ben och blickar som möts i fighten. Atmosfären som råder är högst kamratlig och fri från aggressioner.
Det är klubbens sommarträning som pågår. Då möts medlemmarna
fritt, alltifrån nybörjare med vitt bälte till erfarna utövare som erövrat
svart bälte. Det finns tre bältesfärger, mellanfärgen är grön, och bältena
innehåller också olika grader.
Sommarträningarna hålls ”bara” tre gånger i veckan. Under övriga året tränas nybörjar-, fortsättnings- och barngrupper sex dagar i veckan.
Verklig proffsträning fick Mattias Johansson och Patrik Eng när de tidigt i våras besökte Japan.
– Vi bodde i Kashiwa och besökte olika träningsanläggningar som låg däromkring. Elva träningspass på åtta dagar blev det.
En tjej finns med på sommarträningen i Karlstad denna vackra junikväll.
– I bujinkan finns inga gränser. Den passar alla, ålder eller kön spelar ingen roll – man tränar alltid utifrån sina egna förutsättningar, hävdar Mattias Johansson bestämt.
Och tillägger:
– Drivkraften kan vara väldigt olika – en del kanske dras till japansk kultur och historia, för andra är det bara en skön hobby.













































































